Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/581

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
243
röst och musikalisk förmåga.

nytta för något helt skiljaktigt.[1] I följd häraf kan den förmåga af hög musikalisk utbildning, hvilken vilda menniskoracer ega, bero antingen derpå, att våra halfmenskliga förfäder hafva utöfvat någon outvecklad form af musik, eller helt enkelt på att för några bestämda ändamål hafva erhållit lämpliga röstorganer. Men i detta senare fall måste vi antaga, att de, såsom i det ofvannämnda fallet med papegojorna, och såsom förhållandet synes vara med många djur, redan egde något sinne för melodier.

Musiken inverkar på hvarje sinnesrörelse, men framkallar icke af sig sjelf hos oss de förskräckligare rörelserna af fruktan, raseri o. s. v. Den uppväcker hos oss ömhetens och kärlekens ljufvare känslor, hvilka lätteligen öfvergå i tillgifvenhet. Den uppväcker likaledes hos oss känslan af triumf och den ärorika ifvern för krig. Dessa mäktiga och blandade känslor kunna väl gifva upphof till känslan för det sublima. Vi kunna, som dr Seeman anmärker, koncentrera en större känslokraft i en enda musikalisk ton än i flere skrifna sidor. Nästan samma intryck, men mycket svagare och mindre sammansatta, förnimmas sannolikt af foglar, då hanen, täflande med andra hanar för att tjusa honorna, låter sina toner utströmma till hela deras omfång. Kärleken är ännu det allmännaste ämnet för våra sånger. Såsom Herbert Spencer anmärker, “uppväcker“ musiken “sofvande känslor, hvilkas möjlighet vi icke hade fattat, och hvilkas betydelse vi icke känna“, eller, såsom Richter säger, hvilka “förtälja oss om saker, hvilka vi icke hafva sett och icke skola se“.[2] Omvändt begagnas, instinktmessigt musikaliska

  1. Sedan detta kapitel hade blifvit tryckt, har jag sett en värdefull artikel af hr Chauncey Wright (North American Review, Oktober 1870, sid. 293), hvilken vid ofvannämnda ämnes afhandlande anmärker: »Det gifves många följder af naturens sista lagar eller öfverensstämmelser, hvarigenom förvärfvandet af en nyttig förmåga skall medföra många deraf härflytande fördelar äfvensom inskränkande olägenheter, antingen verkliga eller möjliga, hvilka nyttans princip icke kan hafva innefattat i sin verkningskrets.» Denna princip har, såsom jag har försökt visa i detta arbetes andra kapitel, ett vigtigt inflytande på några utmärkande själsegenskapers förvärfvande af menniskan.
  2. Se den ganska intressanta afhandlingen om musikens ursprung och funktion af hr Herbert Spencer i hans samlade Essays, 1858, sid. 359. Hr Spencer kommer till ett fullkomligt motsatt resultat mot det, hvilket jag har hunnit. Han drager den slutsatsen, att de tonfall, som begagnas i ett passioneradt tal, utgöra den grund, hvarifrån musiken har utvecklats, hvaremot jag sluter till, att musikaliska toner och rythm först förvärfvades af menniskoslägtets manliga eller qvinliga föregångare för att behaga det motsatta könet. Musikaliska toner blefvo sålunda fast förbundna med några af de starkaste passioner, hvilka ett djur är i stånd att känna, och begagnas följaktligen instinktmessigt eller genom association, då starka själsrörelser uttryckas i tal. Hr Spencer lemnar icke någon tillfredsställande förklaring,