Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/580

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
242
sekundära könskarakterer hos menniskan.

det tyckes, nästan fördoldt tillstånd hos alla racers menniskor, äfven hos de vildaste; men så skiljaktig är de olika racernas smak, att vår musik icke skänker vildar det minsta nöje, och att deras musik förekommer oss förskräcklig och oförnuftig. I några intressanta anmärkningar öfver detta ämne[1] “tviflar“ dr Seeman, “om bland vestra Europas nationer, ehuru så förbundna med hvarandra genom nära och tät samfärdsel, den enas musik uppskattas på samma sätt af de andra. Genom att resa österut finna vi, att ett skiljaktigt språk för musiken helt säkert finnes. Glädjesånger och dansackompagnement gå icke längre i dur- utan alltid i molltoner“. Antingen menniskans halfmenskliga förfäder i likhet med den förutnämnda gibbon nu egde eller icke egde förmågan att frambringa och tvifvelsutan att uppskatta musikaliska toner, hafva vi all anledning till det antagandet, att menniskan egde dessa förmögenheter i en ganska aflägsen period, ty sång och musik äro ytterst gamla konster. Poesien, hvilken kan betraktas som sångens afkomling, är likaledes så gammal, att många personer hafva förvånat sig öfver, att den skulle hafva uppkommit under de tidigaste åldrar, hvarom vi ega någon berättelse.

De musikaliska förmögenheterna, hvilka väl icke saknas hos någon race, kunna nå en hastig och hög utveckling, hvilket vi se i afseende på hottentotter och negrer, som med lätthet hafva blifvit utmärkta musici, ehuru de i sina hemländer icke utöfva något, som vi skulle anse för musik. Men denna omständighet innebär icke något undantag: några fogelarter, hvilka aldrig sjunga af naturen, kunna utan svårighet läras att göra det; gråsparfven t. ex. har lärt sig hämplingens sång. Som dessa båda arter äro nära beslägtade och höra till ordningen Insessores, hvilken innefattar nästan alla sångfoglar i verlden, är det fullkomligt möjligt eller sannolikt, att en stamfar till sparfven kan hafva varit en sångare. Det är en mycket anmärkningsvärdare omständighet, att papegojor, hvilka höra till en från Insessores skild grupp och hafva olika bildade ljudorganer, kunna läras icke endast att tala, utan äfven att pipa och hvissla af menniskan uppfunna melodier, så att de måste ega någon musikalisk förmåga. Icke desto mindre skulle det vara ytterst förhastadt att antaga, det papegojor äro afkomlingar af någon forntida stamform, som kunde sjunga. Många analoga exempel kunde framställas på organer och instinkter, hvilka, ehuru ursprungligen anpassade till ett ändamål, hafva blifvit till

  1. Journal of Anthropological Society, Oktober 1870, sid. CLV. Se äfven flere af de sista kapitlen i Sir John Lubbock’s Prehistoric Times, andra upplagan, 1869, hvilken innehåller en beundransvärd redogörelse för vildarnes vanor.