Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/586

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
248
sekundära könskarakterer hos menniskan.

Knappast har någon kroppsdel, som kan förändras på onaturligt sätt, undgått att så behandlas. Det derigenom förorsakade lidandet måste hafva varit utomordentligt stort, ty många operationer kräfva åtskilliga år för att fulländas, så att tanken om deras nödvändighet måste vara befallande. Motiverna äro vexlande; karlarne måla sina kroppar för att få ett förskräckligt utseende i striden; vissa stympningar stå i sammanhang med religiösa bruk, eller utmärka de manbarhetsåldern eller mannens ställning, eller tjena de att skilja stammarne. Emedan hos vildar samma moder herska under långliga tider bortåt,[1] så blifva stympningar, af hvilken orsak de än först tillkommo, snart värderade som utmärkelsetecken. Begäret att pryda sig, fåfänga och andras beundran synas dock vara de allmännaste motiven. Med afseende på tatuering berättade missionärerna på Nya Zeeland för mig, att några unga flickor, hvilka de försökte öfvertala att afstå från denna plägsed, svarade: “Vi måste åtminstone hafva några få linier på våra läppar, ty annars skola vi vara så ytterligt fula, då vi blifva gamla.“ Om karlarne på Nya Zeeland yttrar en synnerligen skicklig domare:[2] “Att hafva vackert tatuerade ansigten var ynglingarnes högsta sträfvande både för att blifva tilldragande för damerna och lätteligen synliga i krig.“ En på pannan tatuerad stjerna och en fläck på hakan anses af qvinnorna i en trakt af Afrika vara oemotståndliga behag.[3] I de flesta, men icke i alla delar af verlden äro karlarne mera utstyrda än qvinnorna och ofta på olika sätt; någon gång, ehuru sällan, sakna qvinnorna nästan alldeles prydnader. Som vildarne låta sina qvinnor utföra mesta delen af arbetet, och som de icke få äta den bästa sortens föda, öfverensstämmer det med mannens karakteristiska sjelfviskhet, att de icke tillåtas att bekomma eller bruka de vackraste prydnaderna. Slutligen är det en anmärkningsvärd omständighet, hvilken har bevisats genom de föregående citaterna, det samma sätt att förändra hufvudets form, att pryda håret, att måla eller tatuera sig, att göra hål i näsan, läpparne eller öronen, att borttaga eller fila tänderna o. s. v., nu äro förherskande och länge hafva herskat i verldens mest aflägsna delar. Det är ytterst osannolikt, att dessa bruk, hvilka följas af så många olika nationer, bero på tradition från något gemensamt ursprung. De angifva snarare den stora likheten i menniskans själsegenskaper, till hvilken race

  1. Sir S. Baker (ibidem, vol. I, sid. 210) säger vid tal om Central-Afrikas infödingar: »Hvarje stam har ett skildt och oföränderligt sätt att ordna sitt hår». Se Agassiz (Journey in Brazil, 1868, sid. 318) om den oföränderliga tatueringen hos indianerna vid Amazonfloden.
  2. Hr R. Taylor, New Zeeland and its Inhabitants, 1855, sid. 152.
  3. Mantegazza, Viaggi e Studi, sid. 542.