kan närma sig dem. Äfven är det, med afseende på gamla djur, omöjligt att taga många på samma ställe och i samma slags giller eller att förgöra dem genom samma slags gift; det är likväl osannolikt, att alla skulle hafva smakat på giftet, och omöjligt, att alla skulle hafva fastnat i gillret. De måste lära sig varsamhet vid att se sina slägtingar fångas eller förgiftas. I Norra Amerika, der de pelsbärande djuren sedan lång tid tillbaka hafva varit utsatta för förföljelser, visa de, enligt alla iakttagares öfverensstämmande vitnesbörd, en nästan otrolig grad af skarpsinnighet, försigtighet och list; men fångst med giller har så länge bedrifvits, att förärfning bör hafva kommit till stånd.
Om vi afse på hvarandra följande generationer eller racer, så är det icke underkastadt något tvifvel, att foglar och andra djur både förvärfva oeh förlora varsamhet i förhållandet till menniskan eller andra djur[1], och denna varsamhet är säkerligen till det mesta en ärfd vana eller instinkt, men också till en del resultatet af individuel erfarenhet. En god iakttagare, Leroy[2], bekräftar, att i trakter, der räfvarne mycket jagas, ungarne, då de lemna sina kulor, obestridligen äro mycket varsammare än de gamla på ställen, der de icke mycket oroas.
Våra tama hundar härstamma från vargar och schakaler[3], och ehuru de icke böra hafva gått framåt i list, utan försämrats i varsamhet och misstänksamhet, hafva de dock gått framåt i vissa moraliska egenskaper, t. ex. i tillgifvenhet, pålitlighet, foglighet och sannolikt i allmän intelligens. Vanliga råttan (Mus decumanus) har besegrat och öfvervunnit åtskilliga andra arter i hela Europa, i vissa delar af Norra Amerika, på Nya Zeeland och helt nyligen på Formosa äfvensom på Kinas fastland. Hr Swinhoe[4], hvilken omnämner dessa senare fall, skrifver den vanliga råttans seger öfver den stora Mus coninga på dess öfverlägsna förslagenhet; denna senare egenskap måste anses bero deraf, att hon beständigt uppöfvar alla sina förmögenheter för att undgå att blifva utrotad af menniskan, äfvensom att nästan alla mindre förslagna och mindre djerfva råttarter småningom hafva blifvit af henne utrotade. Att utan något direkt bevis påstå, det icke något djur under tidernas
- ↑ Journal of Researches during the Voyage of the “Beagle“, 1845, sid. 398. Origin of Species, femte upplagan, sid. 260. “Om arternas uppkomst“, 1871, sid. 187.
- ↑ Lettres Phil. sur l’Intelligence des Animaux, nya upplagan, 1802, sid. 86.
- ↑ Se beviset härpå i första volymens första kapitel af förf:s arbete “The Variation of Animals and Plants under Domestication.“
- ↑ Proceedings of the Zoological Society, 1864, sid. 186.
