längd fortskridit i intellektuela eller andra själsförmögenheter, är att afgöra frågan om arternas utveckling. Längre fram skola vi se, att nu lefvande däggdjur, hvilka höra till olika ordningar, enligt Lartet hafva större hjernor än deras forntida prototyper under tertiärperioden.
Man har ofta sagt, att djuren icke begagna sig af något slags verktyg; men chimpansén krossar i naturtillståndet en vild frukt, som något liknar en valnöt, med en sten[1]. Rengger[2] lärde med lätthet en amerikansk apa att på detta sätt krossa hårda palmnötter, och sedermera använde hon af egen tillskyndelse stenar för att öppna andra slags nötter äfvensom lådor. Hon borttog på detta sätt äfvenledes fruktens mjuka skal, hvilket hade en obehaglig lukt. En annan apa lärdes att öppna en stor kista med en käpp, och sedermera använde hon käppen som en häfstång att upplyfta tunga kroppar; sjelf har jag sett en ung orang sätta en käpp i en spricka, med handen fatta i käppens andra ända och bruka den alldeles som en häfstång. I de nyssnämnda fallen användes stenar och käppar som verktyg, men de begagnades äfvenledes som vapen. Brehm[3] omnämner med den välkände resanden Schimper’s auktoritet, att, då i Abyssinien babianer, tillhörande en art (Cercopithecus gelada), truppvis nedstiga från bergen för att plundra fälten, de stundom möta skaror af ett annat species (Cercopithecus hamadryas), hvarvid strid uppstår. Gelada-babianerna rulla ned stora stenar, hvilka Hamadryas-aporna söka undvika, hvarefter båda slagen under vildt oväsen i raseri störta mot hvarandra. Då Brehm åtföljde hertigen af Coburg-Gotha, deltog han i ett anfall med eldvapen på en trupp babianer i Mensa-passet i Abyssinien. Babianerna rullade under sitt återtåg så många stenar, somliga så stora som ett karlhufvud, utför berget, att angriparne helt hastigt måste slå till reträtt, och passet var i sjelfva verket för en stund spärradt för karavanen. Det förtjenar uppmärksammas, att babianerna på nämnda sätt handlade gemensamt. Hr Wallace[4] såg vid tre tillfällen oranghonor, hvilka, åtföljda af sina ungar, “med alla tecken till raseri bröto af grenar och den stora, taggiga frukten på Durian-trädet; de sände en sådan skur af kastvapen, att den i sjelfva verket hindrade oss att nalkas trädet.“
