Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/594

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
256
sekundära könskarakterer hos menniskan.

Samma princip kommer i betydande grad med i spelet vid urvalet, och vi kunna, såsom jag på annat ställe har förklarat,[1] på så sätt begripa racernas underbara utveckling bland alla djur och växter, hvilka underhållas endast som prydnad. Djuruppfödare önska alltid hvarje karakter i någon mån förökad; de beundra icke ett mellanliggande stadium; de önska visst icke någon stor och hastig förändring i sina racers beskaffenhet; de beundra endast det, som de äro vana att skåda, men de önska ifrigt att se hvarje karakteristiskt drag litet mera utveckladt.

Tvifvelsutan är menniskans och de lägre djurens iakttagelseförmögenheter så beskaffade, att lysande färger och vissa former äfvensom harmoniska och rythmiska ljud orsaka nöje och kallas sköna; men hvarför det skall så vara, veta vi icke mera, än hvarför vissa kroppsliga förnimmelser äro behagliga och andra obehagliga. Det är helt visst icke sannt, att det i menniskans själ finnes någon allmän måttstock på skönhet med hänsyn till menniskokroppen. Det är dock möjligt, att en viss smak under tidens lopp kan förärfvas, ehuru jag icke känner något bevis för denna åsigt, och om så vore, skulle hvarje race ega sin egen medfödda ideala måttstock för skönhet. Man har påstått,[2] att fulheten består i ett närmande till de lägre djuren, och detta är tvifvelsutan sannt i afseende på mera civiliserade nationer, hos hvilka förstånd högeligen uppskattas; men en två gånger så framstående näsa eller två gånger så stora ögon som vanligt skulle icke vara något närmande i byggnad till något af de lägre djuren och likväl ytterst obehagligt. Menniskorna af hvarje race föredraga, hvad de äro vana att se; men de älska omvexling och beundra hvarje karakteristisk egenskap, som drifves till en måttlig ytterlighet.[3] Menniskor, som äro vana vid ett nästan ovalt ansigte, vid jemna och reguliera drag samt lysande färger, beundra, såsom vi europeer veta, dessa egenskaper, då de äro starkt utvecklade. Å andra sidan beundra menniskor, som äro vana vid ett bredt ansigte, höga kindkotor, en nedtryckt näsa och en svart hud, dessa egenskaper, då de äro starkt utvecklade. Tvifvelsutan kunna alla slags karakterer vara alltför utvecklade för att vara sköna. I följd häraf skall en fullkomlig skönhet, hvilken i sig innefattar många

  1. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. I, sid. 214, och vol. II, sid. 240.
  2. Schaaffhausen, Archiv für Anthropologie, 1866, sid. 164.
  3. Hr Bain har samlat (Mental and Moral Science, 1868, sid. 304—314) omkring ett dussin mer eller mindre skiljaktiga theorier om skönhetens idé; men ingen öfverensstämmer fullkomligt med den här framstälda.