likartade till sin beskaffenhet, och detta skulle storligen hafva hindrat könsurvalets verksamhet i afseende på stammarnes differentiering.
Qvinnornas fåtalighet, en följd af flickebarnens dödande, leder äfven till en annan vana, nämligen polyandri, som ännu är vanlig på åtskilliga ställen af jorden, och hvilken enligt hr M’Lennans åsigt fordom var nästan allmänt rådande; denna senare slutsats betviflas dock af hr Morgan och Sir J. Lubbock.[1] Hvar helst två eller flere män nödgas taga en qvinna till hustru, är det säkert, att alla qvinnorna i stammen skola blifva gifta, och att männen icke utvälja de mera tilldragande qvinnorna. Men under dessa omständigheter skola qvinnorna tvifvelsutan hafva utväg att välja och skola föredraga de mera tilldragande männen. Azara t. ex. beskrifver, huru omsorgsfullt en guanaqvinna köpslagar om alla slags privilegier, innan hon mottager en eller flere män, och männen vårda i följd deraf sitt utseende med ovanlig omsorg.[2] De mycket fula karlarne skulle kanske alldeles icke erhålla någon hustru eller få henne vid framskriden ålder, men de vackrare karlarne skulle icke, ehuru framgångsrikast i att erhålla hustrur, så vidt vi kunna se, lemna flere afkomlingar efter sig att ärfva deras skönhet än samma qvinnors mindre vackra män.
Tidiga förlofningar och qvinnornas slafveri. — Hos många
vildar är det en sed att förlofva qvinnorna redan som barn, hvilket
på ett verksamt sätt borde förhindra, att något företräde på
någondera sidan utöfvades med afseende på det personliga utseendet.
Detta borde dock icke hindra, att de mera tilldragande qvinnorna
sedermera stulos eller med våld togos från sina män af starkare
karlar, hvilket ofta händer i Australien, Amerika och på andra
ställen af jorden. Samma följder med afseende på könsurvalet
borde till en viss grad inträda, då qvinnorna värderas nästan
uteslutande som slafvar eller lastdjur, såsom händelsen är hos de
flesta vildar. Karlarne borde dock i alla tider föredraga de enligt
deras mått på skönhet vackraste slafvinnorna.
Vi se alltså, att bland vildar åtskilliga vanor äro rådande, hvilka i betydande mån skulle hindra eller fullkomligt afbryta könsurvalets verksamhet. Å andra sidan äro de lefnadsförhållanden, för hvilka vildar äro utsatta, och några af deras plägseder gynsamma för naturligt urval, hvilket alltid träder i verksamhet tillsammans med könsurvalet. Man vet, att vildar svårt lida af
