Frånvaron af hår på kroppen är till en viss grad en sekundär könskarakter, ty qvinnorna äro i alla delar af verlden mindre håriga än karlarne. Vi kunna således förståndsenligt förmoda, att detta är en karakter, som har förvärfvats genom könsurval. Vi veta, att åtskilliga ap-arters ansigten och stora fläckar i kroppens bakre ända hos andra arter hafva blifvit blottade på hår, och detta kunna vi med trygghet tillskrifva könsurvalet, ty dessa fläckar äro icke endast lifligt färgade, utan hafva någon gång, t. ex. hos mandrillens hane och Rhesus-apans hona, mycket lifligare färger hos det ena könet än hos det andra. Allt efter som dessa djur småningom hinna könsmognad, blifva, enligt hvad hr Bartlett meddelar mig, dessa nakna fläckar större i förhållande till deras kroppsstorlek. Håret synes dock i dessa fall hafva försvunnit icke för att frambringa nakenhet, utan för att skinnets färg skulle blifva fullkomligare synlig. Så hafva vidare hos många foglar hufvudet och halsen genom könsurval blifvit beröfvade sina fjädrar för att låta det bjert färgade skinnet synas.
Som qvinnans kropp är mindre hårig än mannens, och då denna karakter är gemensam för alla racer, kunna vi draga den slutsatsen, att våra halfmenskliga stammödrar först delvis blottades på hår, och att detta inträffade i en ytterst aflägsen period, innan de olika racerna hade divergerat från en gemensam stam. Som våra stammödrar småningom erhöllo denna nya karakter af nakenhet, måste de hafva i nästan lika grad öfverflyttat den till sina unga afkomlingar af båda könen, så att dess förärfvande icke har varit begränsadt hvarken af ålder eller kön, hvilket är förhållandet med många prydnader hos däggdjuren och foglarne. Det ligger ingenting öfverraskande i, att en partiel förlust af hår har uppskattats som en prydnad af menniskans ap-lika stamfäder, ty vi hafva sett, att hos djur af alla slag oräkneliga egendomliga karakterer hafva så ansetts och följaktligen blifvit förändrade genom naturligt urval. Ej heller är det förvånande, att en i ringa mån skadlig karakter på så sätt skulle hafva förvärfvats, ty vi veta, att detta är händelsen med några foglars fjädrar och med somliga hjortars horn.
Vissa anthropoida apors honor äro såsom det har blifvit anfördt i förra kapitlet, undertill något mindre håriga än hanarne, och här hafva vi en omständighet, som väl kunde hafva tjenat som en början till denudationsprocessen. Med afseende på denna företeelses fulländning genom könsurval är det lämpligt att minnas det nyzeeländska ordspråket: “Det finnes ingen hustru för en hårig karl“. Alla, som hafva sett fotografier af den hårbevuxna
