domare, erkebiskop Whately, anmärker, “icke det enda djur, som kan begagna sig af språk för att gifva uttryck åt det, som försiggår i hennes själ, och som i större eller mindre mån kan förstå det, som så uttryckes af en annan“[1]. Cebus azaræ i Paraguay utstöter, då den retas, åtminstone sex olika ljud, hvilka hos andra apor framkalla liknande själsrörelser[2]. Apornas ansigtsrörelser och åtbörder begripas af oss, och de förstå till en del våra, såsom Rengger och andra förklara. Det är en anmärkningsvärdare omständighet, att hunden efter sitt tämjande har lärt att skälla[3] i åtminstone fyra eller fem distinkta tonarter. Ehuru skällandet är en ny konst, uttryckte tvifvelsutan de vilda arterna, hundens stamfäder, sina känslor genom olikartade skrik. Hos tama hunden hafva vi skällande af ifver, såsom under jagt, och af vrede, skrikande eller tjutande af förtviflan och då han inspärras, skällande af glädje, t. ex. då han får gå ut och promenera med sin herre, eller det ganska olika skällandet för en begäran eller en bön, såsom då han önskar, att en dörr eller ett fönster skall öppnas.
Ett i ord uttryckt språk är likväl egendomligt för menniskan; men hon eger gemensamt med de lägre djuren oartikulerade skrik för att uttrycka sin mening, hvilket underlättas genom åtbörder och rörelser med ansigtsmusklerna[4]. Detta gäller isynnerhet om de enklare och lifligare känslorna, hvilka ega endast obetydligt sammanhang med vår högre intelligens. Våra skrik af smärta, fruktan, öfverraskning, vrede, tillika med de dermed förenade handlingarna, och en moders hviskande till sitt älskade barn äro uttrycksfullare än några ord. Det är icke blotta förmågan att kunna utsäga ord, som skiljer menniskan från andra djur, ty papegojor kunna tala, som hvar man vet, utan det är hennes stora förmåga att kunna förbinda bestämda ljud med bestämda idéer, och detta beror tydligen på själsförmögenheternas utveckling.
Som Horne Tooke, en af den ädla filologiska vetenskapens grundläggare, anmärker, är språket en konst lika väl som att brygga och baka; men skrifning skulle hafva varit ett långt mera passande exempel. Det är säkerligen icke en verklig instinkt, emedan hvarje språk behöfver läras. Det skiljer sig dock vida
