Förekomsten hos dem af organer, hvilka genom en långvarig öfning kunde hafva begagnats för att tala, ehuru de nu icke så användas, eger en motsvarighet i förhållandet med många foglar, hvilka ega organer lämpade för sång, ehuru de aldrig sjunga. Så hafva näktergalen och kråkan ljudorganerna lika bygda, ehuru de af den förre begagnas till omvexlande sång och af den senare endast till kraxande[1].
De olika språkens och de särskilda arternas uppkomst och bevisen för, att båda hafva utvecklats genom ett fortgående framåtskridande, äro egendomligt nog desamma[2]. Men vi kunna spåra många ords ursprung längre tillbaka, än händelsen är med arterna, ty vi kunna märka, att de hafva uppkommit från efterhärmandet af olika ljud såsom i alliterationspoesi. Vi finna i olika språk öfverraskande homologier, hvilka bero på gemensam härledning, och analogier, som härleda sig från ett lika förfaringssätt vid uppkomsten. Det sätt, hvarpå vissa bokstäfver och ljud förändras, då andra ombytas, liknar ganska mycket en i inbördes sammanhang stående utveckling. Vi hafva i båda fallen delarnes fördubblande, verkningarna af ett långvarigt användande, o. s. v. Den talrika förekomsten af rudiment, både i språk och hos arter, är ännu anmärkningsvärdare. Bokstafven m i ordet am betyder I, så att i uttrycket I am ett öfverflödigt och onyttigt rudiment har blifvit bibehållet. I ordens stafning hafva äfvenledes bokstäfver ofta qvarstannat som rudiment af gamla uttalsformer. Språken kunna, i likhet med de organiska varelserna, klassificeras i hvarandra underordnade grupper, och de kunna klassificeras antingen på naturligt vis enligt sin härledning eller på konstgjordt sätt efter andra karakterer. Förherskande språk och dialekter sprida sig vida omkring och föranleda andra tungomåls långsamma bortdöende. Ett språk uppträder, såsom Sir C. Lyell anmärker, i likhet med en art aldrig ånyo, sedan det en gång har dött ut. Samma språk uppstår aldrig på två ställen. Skilda språk kunna korsas och sammansmälta[3]. Vi se
- ↑ Macgillivray, History of British Birds, vol. II, 1839, sid. 29. En utmärkt observator, hr Blackwall, anmärker, att skatan lär sig att frambringa enstaka ord och äfven korta meningar lättare än nästan alla andra engelska foglar; dock har han, som han tillägger, ehuru han länge och noggrant utforskat hennes vanor, aldrig i naturtillståndet funnit henne visa någon ovanlig benägenhet till efterhärmning. Researches in Zoology, 1834, sid. 158.
- ↑ Se den ganska intressanta jemförelsen mellan arternas och språkens utveckling, lemnad af sir C. Lyell i The Geological Evidences of the Antiquity of Man, 1863, kap. XXIII.
- ↑ Se anmärkningar härom af F. W. Farrar i en intressant artikel, benämnd Philology and Darwinism i Nature för den 24 Mars 1870, sid. 528.
