Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/65

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
43
språk.

döfva och blinda flickan Laura Bridgman observerades begagna sina fingrar, då hon drömde[1]. Icke desto mindre kan en lång följd af lifliga och med hvarandra förenade ideer passera genom själen utan hjelp af något slags språk, såsom vi kunna sluta af hundarnes långvariga drömmar. Vi hafva äfvenledes sett, att apportörhundar kunna öfverlägga till en viss grad, och detta måste de tydligen göra utan hjelp af något språk. Den innerliga förbindelsen mellan hjernan, sådan den nu är utvecklad hos oss, och talförmågan ådagalägges tydligt genom dessa egendomliga fall af hjernsjukdomar, då talförmågan isynnerhet förändras, t. ex. då förmågan att ihogkomma substantiver har gått förlorad, under det att andra ord kunna rätt användas[2]. Det är icke osannolikare, att de genom tal- och själsorganernas fortsatta bruk frambringade verkningarna gå i arf, än att så är förhållandet med handstilen, hvilken beror dels på handens byggnad och dels på själsanlaget; men handstil går helt visst i arf[3].

Hvarför de organer, som nu användas för ords frambringande, ursprungligen skulle förr än andra organer hafva blifvit fullkomnade till detta ändamål, är icke svårt att inse. Myror ega en betydlig förmåga att medelst sina antenner meddela sig med hvarandra, såsom det har blifvit bevisadt af Huber, hvilken har egnat ett helt kapitel åt deras språk. Vi torde hafva begagnat våra fingrar som verksamma redskap, ty en van person kan meddela en döf menniska hvarje ord i ett tal, som hastigt framställes på en allmän sammankomst; men förlusten af våra händer skulle, medan de så användes, hafva varit en allvarsam olägenhet. Som alla de högre däggdjuren ega organer för ljuds frambringande, bygda efter samma allmänna plan som våra, och hvilka användas som en utväg att meddela sig med andra, var det ögonskenligen sannolikt, att dessa samma organer borde hafva blifvit ännu vidare utvecklade, om förmågan att meddela sig skulle förökas, och detta har åstadkommits medelst tillhjelp af närbelägna och väl anpassade kroppsdelar, nämligen tungan och läpparne[4]. Den omständigheten, att de högre aporna icke använda sina ljudorganer till ords frambringande, beror tvifvelsutan på, att deras förstånd icke har blifvit tillräckligt utveckladt.

  1. Se anmärkningar härom af dr Maudsley i The Physiology and Pathology of Mind, andra upplagan, 1868, sid. 199.
  2. Många egendomliga fall hafva blifvit upptecknade. Se t. ex. Inquiries concerning the Intellectual Powers af dr Abercrombie, 1838, sid. 150.
  3. The Variation of Animals and Plants under Domestication, vol. II, sid. 6.
  4. Se ofvanstående not 37.