Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/68

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
46
menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter

betecknande ord och användbara konstruktionsformer från åtskilliga eröfrande, underkufvade eller invandrade racer.

Från dessa få och ofullständiga anmärkningar sluter jag, att många barbariska språks ytterst sammansatta och regelbundna byggnad icke utgör något bevis på, att de hafva någon särskild skapelseakt att tacka för sin uppkomst[1]. Ej heller utgör, som vi hafva sett, förmågan till ett artikuleradt språk i och för sig sjelf någon oöfvervinnelig invändning mot den åsigten, att menniskan har utvecklats från någon lägre form.


Sjelfmedvetande, individualitet, abstraktion, allmänna ideer o. s. v. — Det skulle icke tjena till någonting att försöka diskutera dessa höga egenskaper, hvilka enligt åtskilliga nya skriftställare utgöra den enda och fullständiga skilnaden mellan menniskan och djuren, ty knappast två författare öfverensstämma i sina definitioner. Sådana egenskaper kunde icke hafva blifvit fullkomligt utvecklade hos menniskan, innan hennes själsförmögenheter hade framskridit till en hög ståndpunkt, och detta innebär användandet af ett fulländadt språk. Ingen menniska antager, att något lägre djur reflekterar öfver, hvarifrån det kommer, eller hvart det går, hvad döden och hvad lifvet är, o. s. v. Men kunna vi vara säkra på, att en gammal hund med ett utmärkt minne och någon inbillningsförmåga, såsom man ser af drömmar, aldrig reflekterar öfver sina senaste nöjen på jagten? Detta skulle vara en form af sjelfmedvetande. Huru litet kan å andra sidan, som Büchner har anmärkt[2], en degraderad australiensisk vildes hårdt ansträngda hustru, hvilken knappast använder några abstrakta ord och icke kan räkna längre än till fyra, uppöfva sitt sjelfmedvetande eller reflektera öfver beskaffenheten af sin egen tillvaro.

Att djuren bibehålla sin själsindividualitet, är ovedersägligt. Som min röst uppväckte en samling af gamla tankeförbindelser i den förutnämnda hundens själ, måste han hafva bevarat sin själsindividualitet, ehuru hvarje atom af hans hjerna sannolikt hade förändrats mer än en gång under den femåriga mellantiden. Denna hund kunde hafva anfört det argument, som nyligen har blifvit framstäldt för att krossa alla anhängare af en utveckling, och sagt: “Jag förblifver densamme under alla själstillstånd och alla materiela förändringar ... Läran, att atomer lemna sina intryck som

  1. Se några goda anmärkningar om språkens förenkling af Sir J. Lubbock i Origin of Civilisation, 1870, sid. 278.
  2. Conférences sur la Théorie Darwinienne, franska öfversättningen, 1869, sid. 132.