Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
47
skönhetssinne.

testamentariska skänker till andra atomer, som intaga de platser, hvilka de förra hafva lemnat, strider mot medvetandets utsago och är alltså falskt; men det är den genom antagandet af en utveckling nödvändiggjorda läran, och följaktligen är hypothesen falsk“[1].


Skönhetssinne. — Man har förklarat, att detta sinne tillkommer menniskan allena. Men då vi se hanar bland foglarne med flit utbreda sina fjädrar och sina lysande färger inför honorna, under det att andra foglar, som icke hafva så prydliga färger, icke göra någon sådan exposé, är det icke möjligt att betvifla, det honorna beundra sina hanars skönhet. Som qvinnor allestädes smycka sig med dessa fjädrar, kan man icke betvifla sådana prydnaders skönhet. Kragfoglarne (Chlamydera) som smakfullt pryda sina lekplatser med i glada färger prålande föremål, hvilket äfven vissa honingsfoglar göra med sina nästen, lemna nya bevis för, att de ega ett skönhetssinne. Om man afser foglarnes sång, så beundras de behagliga toner, som under parningstiden frambringas af hanarne, helt säkert af honorna, för hvilken omständighet beviset längre fram skall lemnas. Om fogelhonor icke hade egt förmåga att uppskatta sina makars vackra färger, prydnader och läten, skulle all den möda och omsorg, som de visa i att lägga sina behag i dagen, hafva varit bortkastade, hvilket man omöjligen kan antaga. Hvarför vissa lysande färger och vissa ljud skulle uppväcka nöje, då de äro harmoniska, kan, som jag förmodar, icke mera förklaras, än hvarför vissa smakförnimmelser och lukter äro angenäma; men samma färger och samma ljud beundras helt säkert af oss och af många bland de lägre djuren.

Sinnet för det sköna, åtminstone så långt som qvinlig skönhet afses, är icke någon särskild egenskap hos menniskosjälen, ty det är synnerligen olika hos olika menniskoracer, och är icke alldeles detsamma ens hos olika folkslag af samma race. Att döma af de förskräckliga prydnader och den lika förskräckliga musik, som beundras af de flesta vildar, kunde man påstå, att deras ästhetiska förmåga icke vore så högt utvecklad som hos vissa djur, t. ex. hos foglar. Deremot skulle icke något djur vara i stånd att beundra sådana scener som den nattliga himlen, ett vackert landskap eller en förfinad musik; men sådana upphöjda egenskaper, beroende som dessa på odling och sammansatta tankeförbindelser, besittas icke af vildar eller af personer, hvilka sakna uppfostran.

  1. Dr J. M’Cann, Anti-Darwinism, 1869, sid. 13.