Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
48
menniskans och de lägre djurens själsförmögenheter.

Många af de egenskaper, hvilka hafva varit till ovärderlig nytta för menniskan i hennes progressiva utveckling, t. ex. inbillningen, beundran, nyfikenheten, ett obestämdt skönhetssinne, ett efterhärmningsbegär och kärleken till retelser eller nyheter, kunde icke annat än leda till de nyckfullaste förändringar af vanor och bruk. Jag har alluderat härpå, emedan en skriftställare[1] nyligen egendomligt nog har förklarat nyckfullheten “som en af de anmärkningsvärdaste och typiska åtskilnaderna mellan vildarne och djuren“. Men vi kunna icke endast finna, huru det kommer sig, att menniskan är nyckfull, utan vi skola längre fram se, att de lägre djuren äro nyckfulla i sin tillgifvenhet, sin motvilja och sitt skönhetssinne. Alltså gifves det goda skäl till att misstänka, att de tycka om nya förhållanden för dessas egen skull.


Tro på Gud, religion. — Inga bevis finnas för, att menniskan ursprungligen var begåfvad med den förädlande tron på en allsmäktig Guds existens. Deremot gifves det rikliga vitnesbörd, ingalunda hemtade från flyktiga resande, utan från personer, som länge hafva lefvat tillsammans med vildar, att många racer hafva existerat och ännu existera, hvilka icke hafva någon idé om en eller flere gudar, och som i sitt språk icke ega några ord för uttryckande af en sådan idé[2]. Frågan är således fullkomligt skild från den högre, om det finnes en verldsskapare och styresman, hvilken har blifvit jakande besvarad af de största snillen, som någonsin hafva funnits till.

Om vi likväl under termen “religion“ innefatta tron på osynliga och andliga krafter, så är saken helt olika, ty denna tro synes vara tillstädes hos nästan alla mindre civiliserade racer. Icke heller är det svårt att inse, huru den har uppkommit. Så snart som inbillningen, beundran och nyfikenheten jemte någon omdömesförmåga hafva blifvit delvis utvecklade, har menniskan naturligtvis längtat att begripa det, som försiggick omkring henne, och har osäkert reflekterat öfver sin egen tillvaro. Som hr M’Lennan[3] har anmärkt, “måste en menniska uppdikta för sig sjelf någon förklaring af lifvets företeelser; och att döma af dess

  1. The Spectator för den 4 December 1869, sid. 1430.
  2. Se en förträfflig artikel härom af F. W. Farrar i Anthropological Review, Augusti 1864, sid. CCXVII. För ytterligare fakta se Sir J. Lubbock, Prehistoric Times, andra upplagan, 1869, sid. 564, och särskildt kapitlen om Religion i hans Origin of Civilisation, 1870.
  3. The Worship of Animals and Plants i Fortnigthly Review för den 1 Oktober 1869, sid. 422.