länge och väl född af sina kamrater. Hr Blyth såg, efter hvad han meddelar mig, indiska kråkor föda två eller tre af sina kamrater, hvilka voro blinda, och jag har hört ett liknande fall omtalas med den tama tuppen. Vi må, om det så lyster oss, kalla dessa handlingar instinktmessiga; men sådana fall äro alltför sällsynta för utvecklandet af någon speciel instinkt[1]. Jag har sjelf sett en hund, hvilken aldrig gick förbi en af sina synnerliga vänner, en katt, som låg sjuk i en korg, utan att gifva den några slickningar med tungan, det säkraste tecken till en vänlig sinnesstämning hos en hund.
Man måste kalla det sympathi, som drifver en modig hund att flyga på en person, som slår hans herre, hvilket han säkerligen skall göra. Jag såg en person, som låtsade slå ett fruntimmer, hvilket hade en mycket rädd liten hund i sitt knä; detta försök hade aldrig förut blifvit gjordt. Det lilla djuret hoppade genast bort, men sedan det låtsade slaget hade fallit, var det verkligen rörande att se, huru det försökte slicka sin egarinnas ansigte och trösta henne. Brehm[2] berättar, att då en i fångenskap hållen babian förföljdes för att straffas, försökte de andra att beskydda honom. Det måste hafva varit sympathi, som i de ofvannämnda fallen förmådde babianerna och Cercopithecus-aporna att försvara sina unga kamrater mot hundarne och örnen. Jag skall anföra endast ett annat exempel på sympathetiskt och hjeltemodigt uppförande af en liten amerikansk apa. För flera år tillbaka visade en vaktare i Zoological Gardens mig några djupa och knappt läkta sår på baksidan af halsen, hvilka han hade erhållit, då han hade blifvit slagen till marken af en stark babian. Den lilla amerikanska apan, hvilken var en varm vän till sin vårdare, lefde i samma stora rum och hyste en förskräcklig fruktan för den stora babianen. Icke desto mindre rusade hon, så snart hon såg sin vän vaktaren i fara, till hjelp och förbryllade så genom skrik och bett babianen, att karlen kunde komma undan, sedan han hade lupit stor fara för sitt lif, efter hvad läkaren, som vårdade honom, höll för sannolikt.
Utom kärlek och sympathi visa djuren några andra egenskaper, hvilka hos oss skulle kallas moraliska, och jag instämmer med Agassiz[3] i, att hundar ega någonting, som mycket liknar
