ett samvete. De ega helt säkert någon sjelfbeherskningsförmåga, och detta synes icke vara helt och hållet följden af fruktan. Som Braubach[1] anmärker, skall en hund afhålla sig från att stjäla mat i sin herres frånvaro. Hundar hafva länge ansetts som den sanna typen för trohet och lydnad. Alla djur, som lefva i flock och försvara hvarandra eller gemensamt anfalla sina fiender, måste i någon mån vara hvarandra trogna, och de, som följa en anförare, måste i viss grad vara lydiga. Då babianerna i Abyssinien[2] plundra en trädgård, följa de sina ledare under tystnad, och om ett oförståndigt ungt djur gör något buller, erhåller det af de andra ett slag för att lära sig tystnad och lydnad; men så snart som de äro säkra på, att icke någon fara är för handen, visa alla sin glädje genom mycket larm.
Med afseende på den impuls, som förmår vissa djur att sluta sig tillsammans och att på mångahanda sätt hjelpa hvarandra, kunna vi sluta, att de i de flesta fall drifvas genom samma känsla af tillfredsställelse eller glädje, hvilken de känna vid utförandet af andra instinktmessiga handlingar, eller genom samma känsla af otillfredsställelse som i andra fall af hindrade instinktmessiga handlingar. Vi se detta i otaliga fall, och det illustreras på ett slående sätt genom våra husdjurs förvärfvade instinkter; så roar det en ung fårhund att drifva och springa omkring en flock får, men icke att sönderslita dem; en ung räfhund finner nöje i att jaga en räf, då deremot andra slags hundar, såsom jag har bevittnat, alldeles förakta räfvar. Hvilken stark känsla af inre tillfredsställelse måste det vara, som förmår en fogel, hvilken är så liflig, att dag efter dag rufva sina ägg. Flyttfoglar äro olyckliga, om de hindras att flytta, och kanske känna de fröjd, då de bryta upp för sin långa flygt. Några få instinkter bestämmas endast af smärtsamma känslor, t. ex. af fruktan, hvilken leder till sjelfbevarelse eller särskildt rigtas mot vissa fiender. Ingen kan, som jag förmodar, analysera förnimmelserna af glädje eller smärta. I många händelser är det dock sannolikt, att instinkter fortfarande följas genom förärfningens blotta kraft, utan någon eggelse hvarken af glädje eller smärta. En ung rapphönshund kan tydligen icke underlåta att göra stånd, då han första gången känner lukten af vildbråd. En i bur hållen ekorre, hvilken sakta bultar på de nötter, hvilka han icke kan äta, liksom för att begrafva dem i marken, kan knappast genom glädje eller smärta hafva lärt sig
