att göra så. I följd häraf bör det ovanliga antagandet, att menniskan måste drifvas till hvarje handling genom förnimmelsen af något slags glädje eller smärta, vara origtig. Ehuru en vana kan följas blindt eller obetingadt, oberoende af något slags glädje eller smärta, som förnimmes i samma ögonblick, så erfar man vanligen en obestämd känsla af otillfredsställelse, om den hämmas med våld och hastigt, och detta är särskildt förhållandet med personer, som hafva svagt förstånd.
Man har ofta antagit, att djur på sin första vistelseort förenades i samhällen, och att de i följd häraf känna det obehagligt, då de äro skilda från hvarandra, och belåtenhet, då de äro tillsammans; men det är en sannolikare åsigt, att dessa förnimmelser först utvecklades i den afsigten, att de djur, hvilka skulle draga nytta af att lefva i samhällen, skulle förmås att lefva tillsammans. På samma sätt förvärfvades tvifvelsutan till en början känslan af hunger och lusten att äta för att förmå djur att äta. Känslan af nöje genom sällskap är sannolikt en utvidgning af de faderliga eller de sonliga känslorna, och denna utvidgning må till en betydande del tillskrifvas det naturliga urvalet, men kanske till en del blotta vanan. Ty hos de djur, hvilka hade nytta af att lefva i nära förening, skulle de individer, som funno största behaget i samhällslifvet, bäst undslippa åtskilliga faror, under det att de, som bekymrade sig mindre om sina kamrater och lefde ensamma, till större antal skulle förgås. Angående de faderliga och de sonliga känslornas uppkomst, hvilka tydligen ligga på botten af de sällskapliga böjelserna, är det hopplöst att spekulera; men vi kunna sluta till, att de i en betydande utsträckning hafva förvärfvats genom det naturliga urvalet. Så har det nästan säkert varit med den ovanliga och motsatta känslan af fiendskap mellan de närmaste slägtingarne, t. ex. med arbetsbina, hvilka döda sina bröder drönarne, och med visarne, hvilka beröfva sina dottervisar lifvet; här har begäret att förstöra, i stället för att älska sina närmaste anförvandter, blifvit till nytta för samhället.
Sympathiens högeligen vigtiga känsla är skild från tillgifvenhetens. En moder kan med passion älska sitt sofvande och passiva barn, men hon kan då knappast sägas känna sympathi för detsamma. En menniskas kärlek till sin hund är skild från sympathi, och så är en hunds kärlek till sin herre. Adam Smith påstod fordom, liksom hr Bain nyligen, att grunden till sympathien ligger i vår stora förmåga att bibehålla i minnet forna tillstånd af smärta eller glädje. Af denna anledning “återuppväcker åsynen af en annan person, som lider af hunger, köld
