sympathi, förstånd, erfarenhet och en tendens till efterhärmning, eller vidare om de helt enkelt äro följden af länge fortsatt vana. En så anmärkningsvärd instinkt som utställandet af skildtvakter för att varna samhället för fara kan svårligen hafva varit det indirekta resultatet af någon annan egenskap; den måste derför hafva blifvit direkt förvärfvad. Å andra sidan torde den vana, som finnes hos några sällskapliga djurs hanar att försvara samhället och i förening anfalla sina fiender eller sitt byte, kanske hafva uppkommit från ömsesidig sympathi; men mod och, i de flesta fall, styrka måste hafva blifvit förut förvärfvade, sannolikt genom naturligt urval.
Af de olika instinkterna och vanorna äro några mycket starkare än andra, det vill säga, att somliga medföra mera glädje, då de följas, och mera smärta, då de förhindras, än andra, eller att de, hvilket sannolikt är af fullkomligt lika vigt, ihärdigare följas genom förärfning utan att framkalla någon speciel känsla af nöje eller smärta. Vi veta sjelfva med oss, att somliga vanor äro svårare att bota eller förändra än andra. I följd häraf kan hos djur en kamp ofta iakttagas mellan skilda instinkter eller mellan en instinkt och någon inrotad böjelse, t. ex. då en hund, som rusar efter en hare, bannas, stannar, tvekar, ånyo förföljer eller skamflat återvänder till sin herre, eller t. ex. mellan en hyndas kärlek till sina unga valpar och sin herre, ty man kan få se henne smyga sig bort till dem, liksom hon till hälften skämdes öfver att icke följa sin herre. Men det egendomligaste exempel, som jag känner, på en instinkt, som öfvervinner en annan, är instinkten att flytta, som besegrar den moderliga instinkten. Den förra har en underbar styrka; en fången fogel skall vid den ifrågavarande tiden stöta sitt bröst mot ståltrådarne i sin bur, tills det är bart och blodigt. Den drifver unga laxar att hoppa upp ur sött vatten, hvari de ännu fortfarande kunde blifva vid lif, och derigenom ofrivilligt begå sjelfmord. Hvar och en känner, huru stark modersinstinkten är, hvilken drifver äfven rädda foglar att trotsa stor fara, ehuru det sker med tvekan och i strid med sjelfbevarelseinstinkten. Icke desto mindre är flyttningsinstinkten så stark, att hussvalor och andra svalor ofta på hösten öfvergifva sina späda ungar, hvilka lemnas att ömkligt omkomma i sina nästen[1].
- ↑ Detta faktum blef, såsom L. Jenyns försäkrar (se hans upplaga af White’s Natural History of Selborne, 1853, sid. 204), först omnämdt af den berömde Jenner i Philosophical Transactions för 1824 och har sedermera bekräftats af åtskilliga observatörer, särskildt af hr Blackwall. Denne senare noggranne observator
