Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/85

63

menniskan är ett sällskapligt djur.

Vi kunna inse, att en instinktartad impuls, om den på något sätt vore nyttigare för en art än en annan eller en motsatt instinkt, skulle genom naturligt urval blifva den starkaste af dem båda, ty de individer, hvilka hade den starkast utvecklad, skulle i större mängd förblifva vid lif. Om detta är händelsen med flyttnings- i jemförelse med modersinstinkten, må väl betviflas. Den förras stora ihållighet eller oafbrutna verksamhet under hela dagen på vissa årstider bör för en tid förläna den en öfvervägande styrka.

Menniskan är ett sällskapligt djur. — De flesta personer erkänna, att menniskan är en sällskaplig varelse. Vi se detta af hennes motvilja mot enslighet och i hennes längtan efter sällskap utom sin egen familj. Enskildt fängelse är ett af de strängaste straff, som kan ådömas. Några författare förmoda, att menniskorna i de äldsta tider lefde i enstaka familjer; men ehuru enstaka familjer eller endast två eller tre tillsammans nu för tiden kunna genomvandra något vildt lands ödemarker, stå de alltid, så vidt som jag kan upptäcka, på vänskaplig fot med andra familjer, som bebo samma område. Sådana familjer sammanträffa då och då till rådplägning och sluta sig tillsammans för sitt gemensamma försvar. Det är intet argument mot att vilden är ett sällskapligt djur, att de stammar, som bebo angränsande distrikt, nästan alltid äro i krig med hvarandra, ty de sociala instinkterna sträcka sig aldrig till alla individer af samma art. Att döma från analogien med det större antalet af fyrhändta är det sannolikt, att menniskans forna aplika förfäder äfvenledes voro sällskapliga, men detta är icke af någon stor betydelse för oss. Ehuru menniskan, sådan hon nu existerar, har få speciela instinkter, alldenstund hon har förlorat några, hvilka hennes tidiga stamfäder kunna hafva egt, är detta icke något skäl till, att hon icke från en ytterligt aflägsen tidrymd skulle hafva bibehållit något slags instinktlik kärlek och sympathi för sina kamrater. Vi veta alla i sanning med oss, att vi ega sådana sympathetiska känslor^[1]; men vårt

undersökte under två år sent på hösten trettiosex nästen; han fann, att tolf innehöllo döda ungfoglar, fem innehöllo ägg, färdiga att kläckas, och tre ägg, som icke voro färdiga att kläckas. Många foglar, hvilka icke äro nog gamla för att kunna flyga långt, öfvergifvas likaledes och lemnas qvar. Se Blackwall, Researches in Zoologi, 1834, sid. 108 och 118. För några tilläggsbevis, ehuru detta icke behöfves, se Leroy, Lettres Phil., 1802, sid. 217.

1. Hume anmärker (An Enquiry Concerning the Principles of Morals, upplagan af 1751, sid. 132), att “det synes vara ett nödtvång att erkänna, att andras lycka