Hoppa till innehållet

Sida:Menniskans härledning och könsurvalet.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
69
de sociala instinkterna kraftigare än andra.

Den ännu hungriga eller ännu hämdgiriga menniskan skall icke tänka på att stjäla mat eller att utöfva sin hämd. Men det är möjligt och, som vi längre fram skola se, äfven sannolikt, att sjelfbeherskningsvanan, i likhet med andra vanor, kan gå i arf. På detta sätt kommer menniskan genom förvärfvad och kanske förärfd vana slutligen att känna, att det är bäst för henne att lyda sina mera ihållande instinkter. Det befallande ordet måste synes endast innebära medvetandet om tillvaron af en beständig instinkt, den må nu vara medfödd eller till en del förvärfvad, hvilken tjenar henne till ledare, ehuru blottstäld för att icke åtlydas. Vi bruka näppeligen ordet måste i en metaforisk betydelse, men vi säga, att hundar måste jaga, rapphönshundar göra stånd och apportörer hemta upp sitt vildbråd. Om de underlåta att göra detta, fela de i sin pligt och handla orätt.

Om någon längtan eller instinkt, som föranleder en mot andras fördel stridande handling, ännu, då den återkallas i minnet, för en menniska synes så stark eller starkare än hennes sociala instinkt, skall hon icke känna någon bitter ånger öfver att hafva följt den; men hon skall veta med sig, att om hennes uppförande vore kändt af hennes medmenniskor, skulle det röna deras ogillande, och få personer äro så i saknad af sympathi, att de icke känna bedröfvelse, då detta har blifvit händelsen. Om hon icke eger någon sådan sympathi, och om hennes till dåliga handlingar ledande önskningar vid sagda tid äro starka och, återkallade i minnet, icke beherskas af fortvarande sociala instinkter, så är hon verkligen en dålig menniska[1], och det enda tyglande motivet, som återstår, är fruktan för straff och öfvertygelsen, att det i längden skulle vara bäst för hennes egna sjelfviska intressen att fästa afseende vid andras fördelar snarare än vid sina egna.

Det är tydligt, att hvar och en menniska kan med lugnt samvete tillfredsställa sina egna önskningar, om de icke strida mot hennes sociala instinkter, d. v. s. mot andra menniskors bästa; men för att vara fullkomligt fritagen från sjelfförebråelser eller åtminstone oro, är det nästan oundgängligt för henne att undvika sina medmenniskors ogillande, det må nu vara grundadt eller icke. Ej heller må hon bryta mot sitt lifs bestämda vanor, isynnerhet om de understödas af skäl, ty om hon så gör, skall hon helt säkert känna otillfredsställelse. Hon måste likaledes undvika

  1. Dr Prosper Despine lemnar i sin Psychologie Naturelle, 1868 (tomen I, sid. 243, och tomen II, sid. 269) många egendomliga exempel på de värsta brottslingar, hvilka tydligen hafva alldeles saknat samvete.