henne genom stora olikheter i utseende och vanor, så visar erfarenheten olyckligtvis, huru länge det dröjer, innan vi betrakta dem som våra medmenniskor. Sympathi utöfver mensklighetens område, d. v. s. mildhet mot de lägre djuren, synes vara en af de sista moraliska acqvisitionerna. Den är tydligen obekant för vildar, undantagandes mot deras älsklingar. Huru föga de gamla rom rarne kände till densamma, visar sig af deras gladiatorsspel. Blotta ideen om mildhet var, så vidt jag kunde iakttaga, obekant för gauchos på Pampas. Denna dygd, som är en af de ädlaste, hvarmed menniskan är utrustad, synes tillfälligtvis uppkomma derigenom, att våra sympathier blifva ömmare och mera omfattande, tills de hafva sträckt sig till alla med känsla begåfvade varelser. Så snart som denna dygd äras och utöfvas af några få personer, utbreder den sig genom undervisning och exempel till ungdomen och slutligen i allmänna opinionen.
Det högsta stadium af moralisk kultur, hvilket vi kunna hinna, är det, då vi finna, att vi böra kontrollera våra tankar och “icke ens i vår innersta tanke ånyo tänka på de synder, som gjorde det förflutna så angenämt för oss“[1]. Hvad helst som gör en dålig handling förtrolig för själen, gör dess utförande lika mycket lättare. Marcus Aurelius sade också för lång tid tillbaka: “Sådana som dina vanliga tankar äro, sådan skall äfven din själs karakter blifva; ty själen erhåller sin färg af tankarne“[2].
Vår store filosof, Herbert Spencer, har nyligen framstält sina åsigter om den moraliska känslan. Han säger[3]: “Jag tror, att erfarenheter om det nyttiga, hvilka hafva blifvit ordnade och befästade under menniskoslägtets alla förgångna generationer, hafva frambragt motsvarande modifikationer, hvilka genom beständigt öfverflyttande och hopande hos oss hafva förvandlats till en viss förmåga af moralisk intuition, vissa själsrörelser, svarande mot ett godt eller dåligt uppförande, hvilka icke hafva någon synlig grund i de individuela rönen om det nyttiga.“ Det finnes, efter hvad jag tycker, icke den minsta inneboende osannolikhet i, att dygdiga böjelser mer eller mindre fast förärfvas; att nu icke nämna de olika benägenheter och vanor, som öfverflyttas hos många af våra husdjur, har jag hört exempel på, att ett begär att stjäla och en
