Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/103

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

MIDLOTHIANS HJÄRTA

dera en närbelägen åkerlycka. Hennes son Benjamin uppväxte emellertid till man, och ledd av den drift, som föranleder människor att gifta sig, hemförde han en hustru och fick sedermera en son Ruben, och dessa delade därpå med honom och hans mor Beershebas fattigdom.

Lairden av Dumbiedikes hade dittills varit hovsam i sina pålagor, kanske emedan han blygdes att alltför hårt beskatta de eländiga bärgningsmedel, som återstodo änkan Butler. Men då en ung, rask och stark karl uppträdde som arbetare på den ifrågavarande åkerlyckan, började Dumbiedikes på att tycka, att ett par så breda skuldror kunde bära en ytterligare börda. Han behandlade sina underhavande, som lyckligtvis voro få, ungefär efter samma grundsats som formännen, vilka han såg lassa sina kärror vid en närbelägen kolgruva, och som aldrig underläto att lägga ett extra par hundra skålpund på i lasset, så snart de på ett eller annat sätt lyckats komma över en ny häst, som var något starkare än den, som störtat dagen förut. Huru förståndig denna plägsed än föreföll lairden av Dumbiedikes, borde han likväl hava märkt, att detta kan drivas för långt och naturligtvis måste hava till följd att både häst, kärra och lass gå förlorade. Just så inträffade det, då förökade tjänstskyldigheter avfordrades Benjamin Butler. Som han var en man av få ord och en inskränkt tankegång, men fäst vid Beersheba med samma känsla, som en växt hyser för det ställe, där den råkar vara planterad, gjorde han lairden varken några föreställningar eller sökte slippa ifrån honom, utan arbetade dag och natt för att fullgöra sin pådrivares fordringar, tills han föll i en hetsig feber och dog. Hans hustru överlevde honom ej länge, och liksom om det i denna familj varit barnens öde att bliva lämnade fader- och moderlösa, lämnades vår Ruben Butler omkring 1704 eller 1705 i samma omständigheter, vari hans far varit försatt, och under samma förmynderskap som denne: hans farmor, änkan efter Monks gamla ryttare, tog hand om honom.

Det fanns vid denna tid även en annan av denne hård-

91