MIDLOTHIANS HJÄRTA
andetag sin övertygelse, att det måste stå mycket illa till med Dumbiedikes, eftersom han kallat dem båda till sig på en gång. Innan betjänten hann införa dem i hans rum, ökades sällskapet med en lagkarl, Nichil Novit, som i rättegångshandlingar undertecknade sig såsom tingsnotarie, ty då för tiden fanns det ännu inte några landsfiskaler Denna personlighet inkallades först i lairdens rum, dit själasörjaren och läkaren efter en kort stunds förlopp även infördes.
Dumbiedikes hade för tillfället blivit flyttad till den bästa sängkammaren, vilken endast begagnades vid dödsfall och giftermål och med anledning av det förra av dessa ändamål kallades dödsrummet. I detta rum befunno sig, utom den sjuke och mr Novit, patientens son och arvtagare, en lång, otymplig fjorton eller femton års pojke med ett enfaldigt utseende, samt hushållerskan, en rask, välmående kvinna av omkring fyrtio eller femtio år, som förestått hushållet vid Dumbiedikes alltsedan fruns död. Det var till denna omgivning som Dumbiedikes vände sig i ungefär följande ordalag, i det andliga och världsliga ting, bekymret för hans hälsa och affärer, på ett sällsamt sätt omskakades i ett huvud, som aldrig varit något av de ljusaste:
Det står illa till med mig, herrar och grannar, nästan lika illa som åttionie, då jag tilltygades så illa av studenterna.[1] — De misstogo sig mycket på mig — de kallade mig papist, men det fanns inte en smul papisteri i mig, pastor. — Jack, låt detta lända dig till varning — det är en skuld, vi alla måste betala, och där står Nichil Novit, som kan säga dig, att jag i hela mitt liv aldrig gärna betalte en skuld. — Mr Novit, ni får inte glömma att lyfta den förfallna räntan på grevens skuldsedel! — Om jag betalar min skuld till annat folk, så böra de väl betala sin till mig — hugget som stucket. — Jack, när du inte har någonting annat att göra, så kan du alltid plantera
- ↑ Häntyder på de edinburghska studenternas antikatolska sinnesstämning kort före revolutionen, som gav sig luft i åtskilliga uppträden.
