MIDLOTHIANS HJÄRTA
tidens åkerbruk, vart han ett slags gunstling hos lairden, som ej fann något nöje i jakt eller i sällskapslivet och vanligtvis plägade sluta sina dagliga kringvandringar med att hälsa på i huset vid Woodend.
Som Dumbiedikes var en man av långsam tankegång och klena talgåvor, kunde han, med en av sin fars gamla galonerade hattar på huvudet och en ostoppad tobakspipa i munnen, halva timmen i ända stå och med ögonen följa Jeanie Deans eller ”tösen”, som han kallade henne, under hennes dagliga hushållsgöromål, medan hennes far, efter att hava uttömt ämnet om boskap, plogar och harvar, ofta tog sig anledning att med fulla segel styra ut på religionsstridigheternas hav. Till dessa avhandlingar lyssnade då den höga personligheten, som det tycktes med stort tålamod, men utan att ingå i något svaromål, eller, som folk i allmänhet trodde, utan att förstå ett enda ord av vad talaren sade. Deans förnekade visserligen detta, såsom lika skymfligt för hans egen skicklighet att förklara förborgade sanningar som för lairdens förmåga att förstå dem. — Dumbiedikes, sade han, är ej någon av dessa fjolliga lantjunkare, med galoner på rockarna och svärd släpande efter hälarna, som tycka mer om att sitta på hästryggen och rida till helvetet, än att gå barfota till himmeln. Han är icke lik far sin — ingen älskare av dåliga sällskap — ingen svärjare — ingen drinkare — ingen besökare av skådespelshus och dansgillen — ingen sabbatsbrytare — ingen eds- och löftesbrytare eller förnekare av församlingens frihet. — Han hänger visserligen något mer än han borde fast vid denna värld och dess timliga goda, men en lindrig andens fläkt rör sig likväl inom honom och så vidare, och så vidare. Allt detta sade och trodde ärlige David Deans.
Det är ej gärna tänkbart, att han såsom far och en man med förstånd och urskillning kunde undgå att märka lairdens ögon ständigt voro riktade på Jeanie. Denna omständighet gjorde likväl ett mycket djupare intryck på en annan medlem av hans familj, nämligen den nya följeslagerska genom livet, som han funnit för gott att hem-
