WALTER SCOTT
tree, sade hon, var aldrig i boden, så snart han kunde få sticka sin näsa inom parlamentshuset, och det var bra ledsamt för en ensam kvinna att stå bland buntar av garvat läder och sälja sadlar och ridtyg, varför hon kastat ögonen på sin släkting Effie Deans, såsom just varande en sådan flicka, hon kunde behöva till sitt biträde vid dylika tillfällen.
Det fanns mycket i detta förslag, som behagade gamle David — där fanns bädd, kost och lön — det var en passande plats — flickan skulle stå under uppsikt av mrs Saddletree, som förde en rättskaffens vandel och bodde strax invid Tolboothskyrkan, där man ännu kunde få höra de hugnesamma lärorna av en bland de få av skotska kyrkans präster, som, för att tala med David, ej böjt knä för Baal eller varit delaktiga i den följd av nationella avfall — förening, fördragsamhet, patronatsrättighet och en hop biskopligt-erastiska eder, som påtvungits kyrkan alltsedan revolutionen och i synnerhet under den ”avlidna kvinnans” — därmed menade han drottning Anna, den sista av Stuartarnas olyckliga släkt — regering. Tryggad rörande renheten av den troslära, som hans dotter skulle få höra, oroades den redlige mannen ej alls av de snaror av ett annat slag, som en så skön, så ung och så självsvåldig varelse kunde vara blottställd för mitt i en folkrik och sedeslös stad. Saken var den, att han hyste en sådan fasa för allt som hade den ringaste gemenskap med de oordningar, som mest voro att befara i dylika fall, att det var honom lika omöjligt att föreställa sig, att Effie kunde falla ett offer för förförelsen, som att misstänka henne för att kunna begå ett mord. Han var blott ledsen över, att hon skulle leva under samma tak med en så världsklok man som Bartoline Saddletree, vilken David aldrig misstänkte för att vara en sådan åsna som han var, utan ansåg verkligen äga all den lagkunskap, varpå han gjorde anspråk, och vilken han just därför var så mycket mera missnöjd med. Lagkarlarna, och i synnerhet de bland dem, vilka sutto såsom styrande äldste i stora kyrkorådet, hade varit de, som i synnerhet förordat patronatsrättig-
124
