MIDLOTHIANS HJÄRTA
TIONDE KAPITLET.
Är all förtrolighet, som band oss hop,
allt systerskap och alla ljuva timmar,
när på den snabba tid, som skilde oss,
vi bannades — är detta allt förglömt?
Shakespeare.
Vi hava länge uppehållit oss med att föra Butler till stugan vid S:t Leonards, men vi hava ej använt längre tid på den föregående berättelsen, än han verkligen tillbragte på Salisbury-Crags, morgonen efter sedan Porteous blivit avrättad av de upproriska. Han hade sina egna skäl till detta uppskov. Han önskade samla sina tankar, som voro så sällsamt uppskakade, först genom den bedrövliga nyheten om Effie Deans' belägenhet och sedan genom det rysliga uppträde, vartill han varit vittne. I den ställning, vari han befann sig till Jeanie och hennes far, fordrades dessutom en viss formlighet, eller åtminstone ett passande val av tid och stund, för avläggandet av ett besök hos dem. Klockan åtta var den då vanliga frukosttimmen, och han beslöt, att den först skulle inträda, innan han infann sig vid deras boning.
Aldrig hade timmar gått så långsamt. Butler bytte om plats och utvidgade, för att fördriva tiden, kretsen för sin vandring, medan han hörde S:t Giles' stora klocka med stigande toner slå timme efter timme och de övriga kyrktornen efter varandra upptaga de bortdöende slagen. Han hade på detta sätt hört det slå sju, då han började tycka, att han kunde våga att närma sig S:t Leonards, dit han hade ännu en mil. Han nedsteg därför från sin höga ståndpunkt ända ned i djupet av den dalgång, som skiljer Salisbury-Crags från de låga klippor, som fått sitt namn av S:t Leonard. Som många av mina läsare sannolikt känna, är det en djup, vild, gräsbevuxen dal, be-
