Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/142

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

Gud, att jag kan tänka därpå, även då allt, som varit mig dyrast och kärast, nedstörtat i fördärvets avgrund. Men att vara far åt en förtappad — ett lastens barn — en blodig Ziporah — en uppenbar mörderska! — O, huru skola ej de orättfärdiga triumfera på deras orättfärdighets höjder — de biskopliga, fritänkarna, och de förhärdade mördare, vilkas händer äro hårda som horn av att hantera mordvapen! — De skola skjuta ut sina läppar och säga, att vi ej äro bättre än de. — Svårliga, svårliga, grannar, är jag bedrövad för den stackars förtappade, för min ålderdoms barn, men ännu svårare för den stötesten och förargelseklippa detta kommer att bliva för alla fromma och redliga själar!

— David, kan inte pengar hjälpa det? sade lairden, som ännu höll fram sin gröna, med guinéer fyllda börs.

— Jag säger er, Dumbiedikes, sade Deans, att om utbetalandet av hela min förmögenhet kunnat rädda henne från denna mörksens snara, skulle jag vandrat åstad med blott min mössa och min stav för att bedja om en allmosa för Guds skull, och därvid ansett mig som en lycklig man. Men om en daler eller en styver eller nittondedelen av ett runstycke kunde rädda hennes uppenbara skuld och uppenbara skam från uppenbar bestraffning, så skulle David Deans aldrig avsluta det köpet! — Nej, nej; öga för öga, tand för tand, liv för liv, blod för blod — det är både Guds och människors lag. — Lämna mig, mina vänner, lämna mig! Jag måste i ensamhet och på mina knän kämpa med denna prövning.

Jeanie, som nu åter i någon mån förmått samla sina tankar, instämde i hans begäran. Följande dagen fann man fadern och dottern i djup bedrövelse, men faderns stolta medvetande av hans plikter såsom kristen hjälpte honom att med dystert lugn bära sin olycksbörda, och dottern undertryckte sorgfälligt sina egna känslor för att ej ånyo väcka hans. Så stod det till med denna beklagansvärda familj ända till morgonen efter Porteous' död, till vilken tidpunkt vi nu hunnit.


130