WALTER SCOTT
En soldat, och anhålla mig? Besinnade ni, vad ert liv var värt, då ni åtog er ett sådant uppdrag?
— Ni missförstår mig, sir, sade Butler allvarsamt, varken min krigstjänst eller min fullmakt är av denna världen. Jag är en Evangelii förkunnare och har i min Mästares namn makt att med hans heliga ord bjuda frid på jorden och människorna en god vilja.
— En präst! sade främlingen vårdslöst och i en nästan föraktlig ton. Jag vet, att herrarna av er dräkt i Skottland göra anspråk på en besynnerlig rättighet att blanda sig i folks enskilda angelägenheter, men jag har varit utomlands och lärt mig bättre än att låta präster leda mig.
— Sir, om det är sant att någon av min dräkt, eller, för att uttrycka mig mera passande, av mitt stånd, lägger sig i människors enskilda angelägenheter, vare sig för att tillfredsställa en fåvitsk nyfikenhet eller av ännu sämre bevekelsegrunder, så kan ni ej utomlands hava inhämtat en bättre lärdom, än att förakta sådana konster. Men jag är kallad att verka i min Mästares tjänst vid alla tider och stunder, och medveten som jag är av renheten i mina avsikter, vore det bättre för mig att ådraga mig ert förakt genom mitt tal, än mitt eget samvetes förebråelser genom min tystnad.
— I djävulens namn, sade den unge mannen otåligt, säg då ut, vad ni har att säga, ehuru jag ej kan ha den ringaste aning om, vem ni tar mig för, eller vad ni kan ha att göra med mig, som är en främling för er, eller med mina bevekelsegrunder och handlingar, som ni omöjligen kan ha reda på!
— Ni ärnar, sade Butler, kränka en av ert lands visaste lagar, ni ärnar — vilket är ännu förskräckligare — överträda en lag, som Gud själv nedlagt i vår natur och liksom inskrivit i vårt hjärtas tavlor, och som finner gensvar i varje sprittande nerv inom oss.
— Vad är det för en lag, ni talar om? svarade främlingen med dov, något svävande stämma.
— Du skall icke dräpa, sade Butler med djup och höga tidlig röst.
134
