MIDLOTHIANS HJÄRTA
Den unge mannen spratt till och bleknade synbart. Butler märkte, att han gjort ett gynnsamt intryck, och beslöt att begagna sig därav. — Besinna, unge man, sade han och lade vänligt handen på främlingens axel, huru rysligt det val är, ni frivilligt pålagt er, att antingen döda eller dödas. Besinna, vad det vill säga att plötsligt okallad uppträda inför en vredgad Guds anlete, med hjärtat ännu sjudande av onda lidelser, handen ännu varm av det stål, som ni med berått mod och i elakt uppsåt stött i en medmänniskas bröst. Eller antag er vara den knappt mindre olycklige överlevande med den förste mördarens, Kains, skuld i ert hjärta, med hans märke på er panna — detta märke, som slog alla dem, vilka betraktade honom, med outsäglig fasa, och varigenom mördaren bliver uppenbar för alla, som blicka på honom. Besinna —
Främlingen drog sig småningom undan Butlers hand och avbröt honom nu, i det han nedtryckte hatten djupare i pannan. — Jag vill tro, sade han, att er mening är förträfflig, sir, men era råd äro bortkastade. Jag är ej hitkommen med några våldsamma avsikter mot någon. Jag torde vara dålig nog — ni präster säga, att alla människor äro det — men jag är här för att rädda ett liv, ej för att avhända någon livet. Om ni hellre vill använda er tid med att göra en god handling, än att tala om något, som ni inte känner, så skall jag giva er tillfälle därtill. Ser ni den där kullen där borta till höger, varöver skorstenen till ett enstaka hus sticker fram? Gå dit och fråga efter en viss Jeanie Deans, som är dotter till förpaktaren; säg henne, att den där personen, hon vet, har varit här ifrån dagningen ända tills nu, i förhoppning att få råka henne, och att han ej kan vänta på henne längre. Säg henne, att hon i afton, då månen stiger upp över S:t Anthonys kulle, måste möta mig vid Hunters Bog, såvida hon inte vill driva mig till någon förtvivlad gärning.
— Vem eller vad är ni, som ger mig ett sådant uppdrag? svarade Butler, högst oangenämt överraskad.
— Jag är djävulen! svarade den unge mannen häftigt. Butler drog sig instinktlikt baklänges och anbefallde
