MIDLOTHIANS HJÄRTA
ej bestrida, vad som troddes av alla hans samtida, alla hans landsmän och hela det stånd, han tillhörde, men å andra sidan förkastade det sunda förståndet dessa irriga begrepp såsom oförenliga, om ej med möjligheten, så åtminstone med världsstyrelsens allmänna lagar, varifrån, såsom Butler ganska riktigt resonerade med sig själv, en avvikelse endast på de tydligaste och ovedersägligaste bevis borde antagas såsom sannolik. En jordisk älskare, eller en ung karl, som, av vad orsak som helst, ägde rätt att så utan omsvep utöva ett välde över det föremål, vid vilket han fäst sin håg, och som efter allt utseende uppriktigt besvarade hans ömhet, var likväl för hans själ en nästan lika fruktansvärd varelse, som någon av dem, vilka vidskepelsen frambesvurit.
Uttröttad till kroppen och med sinnet kvalt av plågsamma tvivelsmål och hågkomster släpade Butler sig uppför stigen, som från staden ledde till S:t Leonardsklippan, och stod framför dörren till Deans' boning i en nästan lika upprörd sinnesstämning som de olyckliga, vilka där inne hängåvo sig åt sina sorgliga betraktelser och farhågor.
