WALTER SCOTT
ELFTE KAPITLET.
Då räckte hon ut sin liljehand —
hon ville honom väl.
”Tag, Willie, din tro och ed igen,
Gud skänke frid din själ.”
Gammal Ballad.
— Kom in, svarade, då Butler klappade på stugans dörr, den milda, ljuva stämma, han mest älskade att höra. Han lyfte på klinkan och befann sig under bedrövelsens tak. Jeanie var ur stånd att kasta mer än en blick på sin älskare, som hon nu återsåg under omständigheter, vilka voro så pinsamma för hennes känslor och tillika så förödmjukande för hennes ädla stolthet. Det är allmänt känt, att mycket både av vad som är gott och ont i skottarnas nationalkaraktär härflyter från innerligheten av deras släktförbindelser. ”Att härstamma från hederligt folk”, det vill säga från folk, som bibehållit ett rent och obefläckat rykte, är en fördel, som lika högt prisas av de lägre klasserna i Skottland, som det motsvarande uttrycket ”att vara av god familj” värderas bland dess adel. Värdet och aktningsvärdheten hos en medlem av en bondsläkt anses alltid, både inom och utom släkten, ej blott som anledning till en berättigad stolthet, utan även som en borgen för de övrigas välförhållande. Däremot utsträckte sig vanäran av en så beklaglig skamfläck som den, vilken nu vidlådde ett av Deans' barn, till alla, som voro besläktade med honom, och Jeanie kände sig förnedrad både i sina egna och sin älskares ögon. Förgäves sökte hon undertrycka denna känsla, såsom av alltför underordnad betydelse och alltför självisk för att tillåtas att göra sig gällande samtidigt med sorgen över systerns olycka. Naturen segrade, och med tårarna över systerns elände och fara blandade sig bittra droppar av grämelse över hennes egen förnedring.
