WALTER SCOTT
som bemannade sig, då han varseblev sin gasts sinnesrörelse; han gör det redan och skall göra det ännu mer, då honom så täckes. Jag har varit alltför stolt över mina lidanden för en rättfärdig sak, Ruben, och nu kommer jag att hemsökas av sådana, vilka skola förvandla min stolthet och ära till ett spott och ett hån. Huru mycket bättre har jag ej ansett mig än de, som lågo mjukt, åto gott och drucko omåttligt, då jag var i myrarna och på hedarna med den ädle Donald Cameron och den vördige mr Blackadder, och huru stolt var jag ej över att vara ett skådespel för både människor och änglar, då jag, ännu ej femton år gammal, stod vid deras skampåle i Canongate för nationalförbundets skull! Att tänka sig, Ruben, att jag, som varit så hedrad och upphöjd i min ungdom, då jag var blott en halvvuxen pojke, och som dagligen och stundligen burit vittnesbörd mot tidens villfarelser, kämpande och vittnande med upplyft hand och röst, högt och utan skoning ropande mot alla stora nationella snaror, mot de folkfördärvande och kyrkförnedrande styggelserna av förening, fördragsamhet och patronatsrättighet, som blivit påbudna av den sista kvinnan av den olycksaliga stuartska ätten, ävensom mot ingreppen i kyrkans äldstas tillbörliga myndighet, i anledning varav jag författade en skrift, kallad ”Ett ugglerop i öknen”, vilken trycktes i Edinburgh och såldes av alla kringvandrande bokkrämare i stad och land — och nu —
Han tystnade här. Man kan lätt förstå, att ehuru Butler ej i alla avseenden delade den redlige gubbens åsikter rörande kyrkostyrelsen, han likväl hade alltför mycken grannlagenhet och mänsklighet för att avbryta honom, medan han med stolt självkänsla uppräknade sina lidanden och ståndaktigheten av sitt vittnesbörd. Butler bidrog tvärtom med sin skärv av uppmuntran, då den bittra tanken på det närvarande kom den gamle mannen att förstummas.
— Ni är väl känd, min gamle och vördade vän, såsom en korsets trogne och prövade följeslagare och såsom den där, vilken, såsom S:t Hieronymus yttrar sig: ”per
142
