MIDLOTHIANS HJÄRTA
men det finns intet skäl till att lägga dem på annat folks skuldror. Jag vill ensam bära min tunga — ryggen är avpassad efter bördan.
En älskare har privilegium på att vara besynnerlig och misstänksam, och det föreföll den stackars Butler, som om den beredvillighet, varmed Jeanie, under förebärande av omsorg för hans sinnesfrid och anseende, avstod från deras förbindelse, stått i ett olycksbådande sammanhang med uppdraget från främlingen, som han råkat på morgonen. Hans röst darrade, då han frågade, ”om ingenting annat än systerns närvarande olycka föranlett henne att tala som hon gjort”.
— Och vad skulle det väl eljest vara? svarade hon okonstlat. Ha vi ej under loppet av hela tio år talats vid på detta sätt?
— Tio år? sade Butler. Det är en lång tid — tillräckligt kanske för en kvinna att tröttna —
— Att tröttna vid sin gamla klänning, ja, sade Jeanie, önska sig en ny, om hon tycker om att vara fin, men lång nog att tröttna vid en vän; ögat torde önska ombyte, men hjärtat aldrig.
— Aldrig? sade Ruben — det är ett djärvt löfte.
— Men inte mera djärvt än sant, sade Jeanie med samma okonstlade lugn, som utmärkte henne både i glädje och sorg, i alldagliga förhållanden och i sådana, som djupast berörde hennes känslor.
Butler tystnade och såg stadigt på henne. — Jag har fått i uppdrag att framföra ett budskap till er, Jeanie, sade han.
— Verkligen? Från vem? Eller vad kan någon ha att säga mig?
— Det är från en främling, sade Butler, i det han låtsades tala med en likgiltighet, som hans röst förnekade; en ung karl, som jag i morse mötte i parken.
— O, Gud! sade Jeanie ivrigt, och vad sade han?
— Att han ej råkat er på den timme, han väntat, och därför önskade träffa er ensam vid Muschats kummel i afton så snart månen går upp.
