WALTER SCOTT
— Det gläder mig, att ni kommit, mr Butler, sade hon, ty — ty — ty jag önskade säga er, att allt måste bli slut mellan er och mig — det är bäst för bådas vår skull.
— Slut? sade Butler förvånad, och varför skulle det bli slut? — Jag medger, att detta är en tung hemsökelse, men varken ni eller jag rår därför. Det är en Guds skickelse och måste fördragas, men den kan inte bryta givna löften, Jeanie, så länge de, som givit sitt ord, önska hålla det.
— Men, Ruben, sade flickan, i det hon ömt såg på honom, jag vet alltför väl, att ni tänker mera på mig, än på er själv, och till vedergällning, Ruben, kan jag blott tänka mera på ert väl än på mitt eget. Ni är en man av ett fläckfritt namn, uppfostrad till en Guds ords förkunnare, och alla människor säga, att ni en dag skall komma i stort anseende inom kyrkan, ehuru fattigdomen för närvarande nedtrycker er. Fattigdomen är en dålig vän, Ruben, och det vet ni alltför väl, men dåligt rykte är en ännu sämre, och hur sant det ordet är, skall ni aldrig erfara genom mitt förvållande.
— Vad menar ni med det? sade Butler ivrigt och otåligt, om er syster verkligen är brottslig, vilket jag hoppas till Gud att framtiden skall bevisa, att hon icke är, vilket samband kan det väl finnas mellan vår förbindelse och hennes brott? Hur kan det vidkomma er eller mig?
— Hur kan ni fråga så, mr Butler? Tror ni, att denna skamfläck nånsin blir glömd, så länge våra huvuden äro ovan jord? Skall den ej vidlåda oss och våra barn och deras barnbarn? Att jag är en ärlig mans dotter, borde I väl kunna tala något till förmån för mig och de mina, men att jag är syster till en — — O, min Gud! — Med detta utrop svek henne hennes beslutsamhet, och hon brast i häftig gråt.
Hennes älskare uppbjöd allt för att lugna henne och lyckades slutligen däri, men hon återtog blott sin fattning för att uttrycka sig med samma bestämdhet som förut. — Nej, Ruben, jag vill ej medföra vanära till någons härd; mina egna sorger både kan och måste jag bära,
146
