MIDLOTHIANS HJÄRTA
frihet för evärdliga tider tillförsäkrad er och era barn genom ett ordentligt fördrag?
— Mr Saddletree, genmälde Deans, jag vet, att ni är en av dem, som äro visa efter denna världens sed och pläga umgänge och samkväm med långhuvuna och långrockarna och hålla med de spetsfundiga rättslärda i detta vårt land. — Ve över det dystra och bedrövliga utseende, de gett detta olyckliga rike, då deras svarta, avfälliga händer slötos i våra svurna mördares röda, då de, som räknat vårt Sions torn och utstakat vår reformations bålverk, sågo sina förhoppningar förvändas till en snara och sin fröjd till tandagnisslan!
— Jag kan inte förstå det, granne, svarade Saddletree. Jag är en redlig presbyterian av skotska kyrkan och håller fast vid generalförsamlingen och rättvisans tillbörliga handhavande genom de femton civila och de fem kriminella överdomarna.
— Åt skogen med er, mr Saddletree! utropade Deans, som för ett ögonblick glömde sin egen husliga olycka för tillfället att avgiva sitt vittnesbörd rörande landets försyndelser och avfall. Åt skogen med er generalförsamling och strunt i er hovrätt! — Vad är den ena väl annat än en usel hop ljumma bekännare och präster, som sutto varmt och bekvämt, då den förföljda återstoden kämpade med hunger och köld och dödsfruktan och faran för eld och svärd på fuktiga backsluttningar, torvmossar och gungflyn och som nu krypa fram ur sina gömställen, liksom spyflugor vid en solskensglimt, för att från predikstolarna uttränga bättre män — sådana, som vittnade och vetygade och stredo samt uthärdade död, fängelse och landsförvisning? — Jo, det är mig just ett vackert följe! — Och vad er hovrätt beträffar —
— Ni må säga vad ni vill om generalförsamlingen, sade Saddletree, avbrytande honom, och må de försvara den, som känna den, men vad överdomarna beträffar, så, utom att de äro mina närmaste grannar, skall jag låta er veta till er efterrättelse, att uppväckandet av någon förargelse mot dem, vilket kallas ett murmur mot dem, är
