WALTER SCOTT
Butler, att denna åtgärd endast var en följd av mannens vanliga försiktighet vid utövningen av sin befattning, men då han hörde det sträva kommandoordet: ”korpral ut!” och strax därpå klangen av en skiltvakts vapen, då denne ställdes utanför dörren till hans rum, ropade han åter till fångvaktaren: — Min vän, jag har ett angeläget ärende till Effie Deans och ber att få råka henne så fort som möjligt. Intet svar följde. Om det, upprepade Butler i en ännu högljuddare ton, strider mot era instruktioner att släppa in mig och låta mig få tala med fången, så ber jag er säga mig det och låta mig gå mina färde. — ”Fugit irreparabile tempus!” mumlade han för sig själv.
— Hade ni något att uträtta, så borde ni gjort det ifrån er, innan ni kom hit, svarade utanför mannen med nycklarna, ni torde finna det lättare att komma in än komma ut här. Det är inte mycket. sannolikt, att ett nytt Porteousupplopp kommer och stör oss igen. Lagen skall nog veta göra sin myndighet gällande, min gode vän, det torde ni på er bekostnad få erfara!
— Vad menar ni med det, karl? genmälde Butler. Ni måste ta mig för någon annan, Mitt namn är Ruben Butler, en Ordets förkunnare.
— Ja, det vet jag nog, sade fångvaktaren.
— Nå, om ni vet det, så har jag också rätt att få veta av er, på grund av vilken fullmakt ni kvarhåller mig; det är åtminstone, skulle jag tro, varje brittisk undersåtes rätt.
— Fullmakt? sade fångvaktaren. Två rättsbetjänter äro på väg till Libberton med fullmakt att arrestera er. Om ni hållit er hemma, som det anstår hederligt folk, så hade ni fått se arresteringsordern, men om ni frivilligt kommer för att låta fängsla er, vem kan väl rå för det, min vän?
— Jag kan således inte få tala med Effie Deans? sade Butler, och ni står fast vid att inte släppa mig ut?
— Nej, minsann jag det vill, svarade gubben vresigt. Vad Effie Deans beträffar, så kommer ni nog att få tillräckligt att göra med att tänka på er egen sak och gör
166
