Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/182

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

— Är ni säker på det? svarade den anklagade. Sannerligen är inte då min sysselsättning och det budet raka motsatser, ty jag läser det, du skall stjäla, och det gör en betydlig åtskillnad, fast det bara är ett litet stycke ord uteglömt.

— I korthet sagt, Ratcliffe, ni har varit en mycket beryktad tjuv, sade magistratspersonen.

— Jag tror både högland och lågland vet det, sir, förutom England och Holland, svarade Ratcliffe med den oförskämdaste köld.

— Och vad slut tror ni ert yrke tar? sade magistratspersonen.

— I går skulle jag gissat tämligen bra — men jag vet inte så noga i dag, svarade fången.

— Och vad skulle ni sagt ert slut bliva, om någon frågat er det i går?

— Å jo, galgen, svarade Ratcliffe med samma köld.

— Ni är en djärv skurk, sade ämbetsmannen, och huru kan ni våga hoppas, att utsikterna förbättrats för er i dag?

— Å kors, hans nåd, svarade Ratcliffe, det är en ryslig åtskillnad emellan att ligga i ett fängelse under en dödsdom och stanna kvar där av egen drift, då det inte skulle kostat en någonting att stiga upp och springa sin väg. — Vad hade väl kunnat hindra mig från att gå ut helt lugnt, då packet i går afton gick sin väg med John Porteous? Och tror ers nåd verkligen, att jag stannat kvar i akt och mening att bli hängd?

— Jag vet inte, vad er mening kan ha varit, sade magistratspersonen, men nog vet jag, vad lagen menar med er, och det är att hänga er nästa onsdag.

— Nej, nej, ers nåd, sade Ratcliffe med tillförsikt, om förlåtelse, ers nåd, men det tror jag inte, förrän jag får se det. Jag har känt lagen nu i så många år, och månget fult nappatag har jag haft med henne, både först och sist, men den gamla maran är inte så farlig, som hon ser ut; jag har alltid funnit, att Hon skäller värre än hon bits.


170