MIDLOTHIANS HJÄRTA
utseende och som vanligen utmärker en benägenhet för skälmstycken. På ett torg eller en marknad kunde man ej ett ögonblick hava tvivlat på, att han var en i alla sitt yrkes knep väl bevandrad hästmånglare, men om man råkat honom på en hed, skulle man ej kunnat befara någon våldsamhet av honom. Hans dräkt var även en hästmånglares och bestod av en ända till halsen hopknäppt ridrock med stora metallknappar, grova blå ytterstrumpor, som kallades stövelbyxor, emedan de ersatte stövlar, och en hatt med breda brätten. För att dräkten fullkomligt skulle motsvarat den person, han tycktes föreställa, felades blott, att han haft en ridpiska med blyskaft under armen och en sporre på ena hälen.
— Ert namn är Jakob Ratcliffe? sade magistratspersonen.
— Ja, med ers nåds tillåtelse.
— Det vill säga, att ni kunde ge mig ett annat namn, om jag inte tyckte om detta?
— Tjugu att välja på: alltid med ers nåds tillåtelse, genmälde den tilltalade.
— Men Jakob Ratcliffe är ert namn för det närvarande? — Vad är ert yrke?
— Jag kan inte så precis säga, att jag har, vad ers nåd behagar kalla ett yrke.
— Men, upprepade ämbetsmannen, vad är ert näringsfång — er sysselsättning?
— För tusan — om förlåtelse, men det vet ers nåd lika bra som jag, svarade fången.
— Det hör inte hit; jag vill att ni skall beskriva det.
— Jag beskriva det? — Och för ers nåd? — Nej, det vare långt från Jakob Ratcliffe! svarade den tilltalade.
— Se så, inga konster: — jag fordrar ett svar.
— Nåväl, sir, svarade fången, jag måste väl då sjunga ut med, vad jag har på hjärtat, ty ser ni, med er tillåtelse, jag hoppas på en ynnest. — Beskriva min sysselsättning, sade ni? — Minsann det har sig så lätt på ett ställe som detta, men hur lyder det sjunde budet?
— Du skall inte stjäla, svarade magistratspersonen.
