MIDLOTHIANS HJÄRTA
någon av de andra, och det felades blott litet i den timme, då de stängas.
— Det var otur, sade magistratspersonen torrt. Men då ni, som ni påstår, skrämdes och av den laglösa hopen tvangs att åtfölja den under uppträden, som måste vara upprörande för varje person med mänsklig känsla och i synnerhet äro oförenliga med en prästs kall, varför gjorde ni ej något försök att sträva emot och söka undkomma deras våld?
Butler svarade, att deras antal hindrade honom från att göra motstånd och deras vaksamhet från att söka undkomma.
— Det var olyckligt, upprepade ämbetsmannen i samma torra, tvivelsamma ton. Han fortfor därefter att med hövlighet och anständighet, men med en stelhet, som förrådde oförminskad misstanke, göra en mängd frågor rörande pöbelns beteende, anförarnas dräkt och uppförande, och så snart han trodde, att Butlers varsamhet, ifall det var dennes avsikt att bedraga honom, måste vara insövd, återkom han plötsligt och listigt till föregående delar av hans förklaring och fordrade ända till de minsta enskildheter ett nytt upprepande av de omständigheter, som rörde varje del av det beklagliga uppträdet. Men ingen förvirring eller motsägelse yppade sig, som kunde giva stöd åt den misstanke, han tycktes hava fattat mot Butler. Slutligen kom han under sina spörsmål till Greta Löpeld, vid vars namn magistratspersonen och stadsskrivaren växlade betydelsefulla blickar. Om den goda stadens välfärd berott på, att dess omtänksamme ämbetsman skulle hava reda på denna persons dräkt och anletsdrag, kunde hans förfrågningar ej varit omständligare. Men Butler kunde säga så gott som intet om denna personlighets anletsdrag, vilka synbarligen blivit vanställda genom rödfärg och sot, liksom en indians, då han är stadd på krigsstråten, samt dessutom varit beskuggade av huvan, som dolde den förmenta kvinnans hår. Han förklarade, att han ej ansåg sig kunna igenkänna denna Greta Löpeld, om hon ställdes
