Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/186

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

framför honom i en annan dräkt, men att han trodde sig kunna känna igen henne på rösten.

Ämbetsmannen bad honom ånyo uppgiva, genom vilken port han sedan lämnade staden.

— Genom Cowgateporten, svarade Butler.

— Var detta närmaste vägen till Libberton?

— Nej, svarade Butler förläget, men det var närmaste vägen att komma ifrån pöbeln.

Ämbetsmannen och skrivaren växlade ånyo blickar.

— Är Cowgateporten en närmare väg till Libberton ifrån Grassmarket än Bristoporten?

— Nej, sade Butler, men jag ärnade besöka en vän.

— Verkligen! sade domaren. Ni hade väl bråttom, kan jag tro, att omtala det uppträde, vartill ni varit vittne?

— Nej, det hade jag verkligen inte, svarade Butler, ej heller yttrade jag något om den saken under hela den tid jag var vid S:t Leonards Crags.

— Vilken väg gick ni till S:t Leonards Crags?

— Utmed foten av Salisbury Crags, blev svaret.

— Jaså! Ni tycks ha en synnerlig benägenhet för krokvägar, sade magistratspersonen ånyo. Vilka råkade ni, sedan ni lämnat staden?

Butler beskrev nu efter varandra, både till antal, utseende och beteende, de grupper vilka, som vi redan omnämnt, gått förbi honom, tills han slutligen kom till mötet med den hemlighetsfulle främlingen i Kungsparken, vilket han helst skulle velat förbigå med tystnad. Men magistratspersonen hade knappt fått en svag aning om denna omständighet, förrän han syntes besluten att taga reda på sakens minsta enskildheter.

— Hör på, mr Butler, sade han, ni är en ung man med gott vitsord om er, så mycket kan jag säga till er förmån. Men vi veta, att det understundom hos några av ert stånd, män, som i alla andra hänseenden varit oförvitliga, funnits ett slags falskt trosnit, som förlett dem att begå och uppmuntra stora oordningar, vilka lätt kunnat bliva vådliga för den allmänna säkerheten. — Jag vill vara öppenhjärtig mot er. Jag är inte alls belåten med den där

174