MIDLOTHIANS HJÄRTA
TRETTONDE KAPITLET.
Så öde stigen var, och mörk
var natten, som en grav,
då Janet sig i mantel grön
till Miles' kors begav.
Gammal ballad.
I det vi nu lämna Butler åt alla de nedslående tankar, som voro förknippade med hans nya belägenhet, bland vilka den, som mest sysselsatte honom, var den betraktelsen, att hans fångenskap berövade honom all möjlighet att bistå familjen vid S:t Leonards i deras största nöd, återvända vi till Jeanie Deans, som i all den själsångest, varmed kvinnohjärtat bjuder farväl åt de stridiga känslor, som Coleridge så väl beskrivit —
Hopp — och ångst, som föder hopp —
en stor, oöverskådlig flock;
och önskningar, som länge närts,
och kvävts — men leva dock!
sett honom avlägsna sig, utan att tillfälle gavs till någon vidare förklaring.
Det är ej alltid det starkaste hjärtat — och under Jeanies hemvävda mantel klappade ett, som en Catos dotter ej skulle behövt blygas för — som lättast kan avsäga sig dessa ljuva och växlande sinnesrörelser. Under några minuter grät hon bittert, utan att försöka lägga något band på detta utbrott av lidelse, men ett ögonblicks eftertanke kom henne att förebrå sig den själviska, blott hennes motgångar gällande sorg, hon hängav sig åt, medan hennes far och syster hemsöktes av ett så djupt och obotligt lidande. Hon framtog ur sin ficka det brev, som på morgonen samma dag genom ett öppet fönster inkastats i hennes rum, och vars innehåll var lika besynnerligt, som uttrycksättet var vildsint och energiskt. ”Om hon”, så
