WALTER SCOTT
lydde brevet, ”ville rädda en medmänniska från den rysligaste skuld och alla dess förtvivlade följder — om hon önskade rädda sin systers liv och heder undan en orättvis lags blodiga klor — om hon önskade att ej förverka sin själs timliga frid och eviga lycksalighet, besvors hon att giva brevskrivaren ett säkert, hemligt och ensligt möte. Endast hon kunde rädda honom — endast han henne.” Vidare underrättades hon om, att han var försatt i sådana förhållanden, att varje försök att medtaga något vittne vid deras samtal, eller att för hennes far eller vilken annan som helst ens omnämna detta brev, vari han bad därom, oundvikligt skulle göra detta möte om intet och oåterkalleligt medföra hennes systers fördärv. Brevet slutade med osammanhängande, men häftiga bedyranden, att hon genom att åtlyda denna kallelse ej hade att befara någonting för sin person.
Det budskap, som Butler framfört till henne från främlingen i parken, instämde fullkomligt med brevets innehåll, utom i det avseende, att det utsatte en senare timme och en annan mötesplats. Brevskrivaren hade uppenbarligen, för att kunna underrätta Jeanie om denna förändring, såtillvida nödgats inviga Butler i sitt förtroende. Hon hade mer än en gång varit i begrepp att framtaga brevet för att rättfärdiga sig med hänseende till sin älskares halvt antydda misstankar. Men i att nedlåta sig till ett rättfärdigande ligger något, som oskuldens stolta självmedvetande ej alltid underkastar sig, oberäknat att de i brevet förekommande hotelserna, för den händelse hon skulle förråda hemligheten, vilade tungt på hennes hjärta. Om de blivit längre tillsammans, är det likväl sannolikt, att hon fattat det beslut att meddela Butler hela saken och följt dennes råd i fråga om det förhållande, hon skulle iakttaga. Därför föreföll det henne ock, då deras samtal så plötsligt avbröts, och tillfället att göra detta därigenom gick henne ur händerna, som om hon handlat orättvist mot en vän, vars tillgivenhet förtjänade hennes fulla och oinskränkta förtroende, och vars råd kunnat vara henne till stor nytta.
178
