Hoppa till innehållet

Sida:Midlothians hjärta 1926.djvu/194

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

WALTER SCOTT

kande plägat giva akt på de sig förlängande skuggorna och stått i stugdörren för att se, om hon kunde varsebliva den hemkommande systern. Ack, till vilka olyckor hade ej detta tanklösa och lättsinniga tidsödande slutligen lett? Och var hon alldeles skuldlös, som, då hon märkt Effies benägenhet för fåfängligt och lättfärdigt sällskap, ej påkallat deras fars myndighet för att hejda henne? — Men jag handlade efter bästa övertygelse, tänkte hon åter, och vem kunde väl hava förmodat, att hos en så god, uppriktig och ädel karaktär så mycket ont skulle utveckla sig ur ett enda korn mänsklig surdeg?

Då de satte sig ned till sin andakt, råkade en stol händelsevis stå på den plats, där Effie plägade sitta. David Deans såg, hur tårarna strömmade ur hans dotters ögon, då de riktades på detta föremål, varför han sköt stolen åt sidan med en otålig åtbörd, liksom han velat utplåna varje hågkomst av jordiskt deltagande, då tankarna skulle vändas till gudomen. Kapitlet i bibeln lästes, psalmen sjöngs, bönen hölls, och det märktes tydligt, att den gamle mannen därvid undvek alla sådana, så ofta i Skriften förekommande ställen och uttryck, vilka kunde anses äga tillämpning på hans egen husliga olycka. Kanske gjorde han detta lika mycket i avsikt att skona sin dotters känslor som för att, åtminstone till det yttre skenet, ådagalägga detta stoiska tålamod vid alla timliga lidanden, vilket enligt hans tanke var en väsentlig egenskap hos dem, som insågo, huru fullkomligt värdelösa alla jordiska ting äro. Efter slutad bön gick han fram till sin dotter, och sedan han önskat henne god natt, höll han henne ännu en halv minuts tid i handen, varefter han drog henne intill sig och kysste henne på pannan, i det han utropade: — Israels Gud välsigne dig, mitt barn, med sitt löftes välsignelse!

Det låg varken i David Deans' natur eller vanor att synas vara en öm far; också kunde man ej ofta märka på honom, att han ens för dem, som voro honom kärast, hyste denna hjärtats översvallande ömhet, som söker giva sig luft i kärleksbetygelser och smekningar. Tvärtom plä-

182