MIDLOTHIANS HJÄRTA
FJORTONDE KAPITLET.
— — — — — — — — — — Vålnaden,
som jag har sett, ju kan en djävul vara,
och satan mäktar fager skepnad taga.
Shakespelare.
Som vi redan nämnt, var tron på trolldom och onda andar den tiden allmän, i synnerhet bland de strängare presbyterianerna, vilka, medan de stodo i spetsen för regeringen, gjort sig beryktade för den grymhet, varmed de beivrade dessa inbillade brott. Även i detta hänseende voro S:t Leonards Crags och den angränsande parken ett fruktat och illa beryktat område, ty icke nog med att trollpackor där hållit sina möten, på senare åren hade även den svärmare eller bedragare, som omnämnes i sir Richard Bovets Pandämonium,[1] bland dessa romantiska klippklyftor letat sig väg till de dolda gömslen, där féerna förlusta sig i jordens inälvor.
Jeanie Deans kände för väl till alla dessa legender för att kunna frigöra sig från det starka intryck, de vanligen göra på inbillningskraften. Med dylika spökhistorier hade hon varit förtrogen alltifrån sin barndom, ty de voro den enda omväxling som erbjöds henne i hennes fars vanliga taleämnen, för det mesta tvistiga trospunkter eller dystra berättelser om strider, vittnesbörd, flykt, fångenskap och avrättningar — korteligen, om alla de öden, som drabbat dessa förbundsmartyrer, med vilka han satte sin högsta ära i att hava varit bekant. I de bergshålor, klyftor och moras, till vilka dessa förföljda svärmare så skonlöst jagades, ansågo de sig ofta hava att kämpa mot människosläktets arvfiendes synliga anfall, liksom de i städerna och på de odlade fälten blottställdes för en tyrannisk styrelses
- ↑ Hänsyftar på en tolv års gosse i Leith, som benämndes fepojken och påstod sig var torsdagsnatt råka féerna under en kulle mellan Edinburgh och Leith, där han slog på trumma för dem.
