WALTER SCOTT
vecken på den scharlakansfargade brokiga ylleduk, vilken de skotska kvinnorna buro ungefär på samma sätt som kvinnorna i Nederländerna den svarta sidenslöja, vilken än i dag utgör en del av deras dräkt. Då hon öppnade porten för att, obeskyddad och utan sin naturlige förmyndares vetskap, vid en så sen timme lämna sin fars hus och begiva sig ut på en så vild färd, erfor hon en tryckande förnimmelse av det på en gång opassande och farliga i sitt förehavande.
Då hon befann sig ute på fria fältet, ökades ytterligare hennes farhågor. De med en grön gräsmatta infattade dunkla klippmassorna och kringströdda stenblocken, melan vilka hon skulle gå till mötesplatsen, och som skimrade framför henne i den klara höstnatten, återkallade i hennes minne mången våldsbragd, som enligt sägnen utövats därstädes. I forna dagar hade de varit ett tillhåll för rövare och mördare, såsom man ännu kan finna i gamla påbud, utfärdade av stadens råd och skotska parlamentet för att skingra dessa band och betrygga allmänna säkerheten så nära huvudstadens område. Namnen på dessa förbrytare och deras grymheter ihågkommas ännu i de enstaka stugornas och den angränsande förstadens sägner. På senare tider gjorde, som vi redan nämnt, traktens avskilda och kuperade beskaffenhet den till en passande skådeplats för envig mellan tidevarvets hetsiga ungdom. Ett par dylika tilldragelser, vilka haft en olycklig utgång, hade ägt rum, sedan Deans bosatte sig vid S:t Leonardsklippan. Hans dotters tankar rörde sig därför omkring blodsutgjutelser och rysligheter, då hon gick framåt den smala, knappt banade stig, som med varje steg förde henne längre från hjälp och djupare in i detta vanhelgade områdes hemska enslighet.
Då månen med ett osäkert, dallrande och högtidligt sken började belysa denna skådeplats, togo Jeanies farhågor en annan riktning, som var alltför egendomlig för hennes stånd och land, för att av oss med tystnad kunna förbigås. Men att uppleta dess ursprung kommer att erfordra ett särskilt kapitel.
184
