MIDLOTHIANS HJÄRTA
FEMTONDE KAPITLET.
Hon talar halva meningar och dunkla,
som ingenting betyda, men som locka
åhöraren att söka sammanflicka
de brustna lemmarna av hennes tal
och para dem med sina egna tankar.
Shakespelare.
Liksom den från ämnet ofta avvikande skalden Ariosto, ser jag mig nödsakad att sammanlänka de olika delarna av min berättelse genom att övergå till skildringen av de äventyr, vari en annan av de handlande personerna varit stadd, och fortsätta den till den punkt, där vi lämnade Jeanie Deans. Det är kanske ej det konstnärligaste sättet att omtala en berättelse, men det har den fördelen att bespara en nödvändigheten av att återtaga, vad en stickerska — om strumpvävstolarna lämnat en sådan kvar i landet — skulle kalla våra ”tappade maskor”; ett arbete, som gemenligen förorsakar författaren ett stort besvär, utan att han vinner någon heder för sin möda.
— Jag skulle nästan vilja slå vad om, sade stadsskrivaren till magistratspersonen, att skurken Ratcliffe, om han erhölle löfte att få behålla livet, skulle uträtta mer än tio av våra polisbetjänter och konstaplar för att hjälpa oss ur det här bryderiet angående Porteous. Han känner till alla smugglare, tjuvar och banditer i hela Edinburgh och dess omgivningar och kan med skäl kallas en far för alla missdådare i Skottland, ty i tjugu års tid har han gått och gällt bland dem under namnet Daddie Rat.[1]
— Just en snygg figur att anförtro ett av stadens ämbeten åt! svarade magistratspersonen.
— Om förlåtelse, ers nåd, sade stadsfiskalen, som hade överinseendet över polisen, men mr Fairscrieve har alldeles rätt. Det är just en sådan en som Ratcliffe, staden
- ↑ Fader Råtta.
