MIDLOTHIANS HJÄRTA
Om Ophelia var den mest rörande av alla vansinniga kvinnor, som talat och sjungit alltsedan dansken Hamlets dagar, så var Greta Löpeld den retsammaste.
Stadsfiskalen var i förtvivlan. — Jag skall med det där dårhushjonet vidtaga sådana åtgärder, som nog skola lossa hennes tungas band, sade han.
— Med er tillåtelse, sir, sade Ratcliffe, tror jag, det är bättre att låta henne lugna sig litet, något ha vi ju i alla fall lyckats få ur henne.
— Det är sant, sade Sharpitlaw. En brun kofta, huva, röd mantel — det slår ju in på er Greta Löpeld, mr Butler? Butler medgav detta. Ja, han hade nog skäl att antaga denna förryckta varelses dräkt och namn, då han hade sådant fuffens för sig.
— Och nu kan jag säga — sade Ratcliffe.
— Ja, när ni ser att det kommit fram utan er, avbröt Sharpitlaw honom.
— Alldeles riktigt, sir, sade Ratcliffe. Nu sedan det kommit fram på annat sätt, kan jag säga, att det var samma kläder, jag förliden natt såg Robertson bära i fängelset, då han var i spetsen för de upproriska.
— Det är ett tydligt vittnesmål, sade Sharpitlaw. Stå fast vid det, Rat! — Jag skall fördelaktigt omnämna er för borgmästaren, ty jag har göromål åt er i afton. Det börjar bli sent; jag måste skynda hem för att få en bit i mig och kommer tillbaka längre fram på aftonen. Behåll Greta hos er, Ratcliffe, och sök att få henne i språksamt lynne igen! Med dessa ord lämnade han fängelset.
