WALTER SCOTT
— Nej, det var alls inte så, sade Greta, vars slöa minne i motsägelsens iver förrådde allt, vad hon mest skulle velat dölja, om hennes förstånd motsvarat hennes böjelse. Den var varken scharlakansröd eller himmelsblå, utan han hade på sig min egen gamla bruna kofta och min mors gamla huva och min röda mantel — och han gav mig en krona och en kyss för lånet, Gud signe hans vackra ansikte — ehuru det har stått mig dyrt.
— Och var bytte han om kläder igen, min flicka, sade Sharpitlaw i sin mest inställsamma ton.
— Fiskalen har skämt bort alltsammans, anmärkte Ratcliffe torrt.
Och så förhöll det sig även, ty den så rakt på saken framställda frågan erinrade genast Greta om nödvändigheten att vara förbehållsam angående just de ämnen, med hänseende till vilka Ratcliffe på indirekt väg lockat ur henne så mycket.
— Vad var det ni frågade om, sir? återtog hon med ett utseende av fånighet, som var alltför plötsligt antaget för att ej utvisa, att det ingick en god portion bakslughet i hennes galenskap.
— Jag frågade er, sade fiskalen, hur dags och var Robertson återlämnade er era kläder.
— Robertson? — Gud bevare oss, vilken Robertson?
— Å kors, karlen, som ni talade om — fina Georg, som ni kallade honom.
— Fina Georg! svarade Greta med väl spelad förvåning — jag känner ingen som heter så.
— Hör på, min sötunge, sade Sharpitlaw, det duger inte; ni måste omtala, vad ni gjort av kläderna.
Greta Löpeld svarade ingenting härpå, såvida ej följande visstump, varmed hon undfägnade den förbryllade juristen, får tagas som svar:
”Var är din förlovningsring — förlovningsring — förlovningsring?
Din lilla slyna, säg mig, var vigselringen är?
Jag gav den bort åt en soldat, åt en soldat, åt en soldat,
jag gav den bort åt en soldat, vilken jag har så kär!”
208
