WALTER SCOTT
stättor ställde kosan till Kungsparken. De voro först fyra till antalet — en rättstjänare och Sharpitlaw, vilka voro väl beväpnade med pistoler och huggare, Ratcliffe — åt vilken man ej velat anförtro några vapen, emedan han möjligen kunde begagna dem på orätt sida — och kvinnan. Men då de över den sista klivstättan inträdde i parken, stötte ytterligare två polisbetjänter till dem, vilka Sharpitlaw, för att vara förvissad om en för sitt ändamål tillräcklig styrka och tillika för att undvika uppseende, tillsagt att vara sig till mötes vid detta ställe. Ratcliffe såg denna förstärkning med någon oro, ty han hade dittills ansett det ej osannolikt, att Robertson, som var en stark, djärv och tilltagsen ung karl, genom sin styrka eller vighet skulle lyckas befria sig från Sharpitlaw och den enda polisbetjänten, utan att han, Ratcliffe, behövde blanda sig i saken. Men den styrka, varöver rättvisans tjänare nu hade att förfoga, var överväldigande, och det enda sättet att rädda Robertson — vilket den gamle syndaren var ganska benägen att göra, likväl alltid under förutsättning att det kunde ske utan att blottställa hans egen säkerhet — var att laga, att han finge något tecken om deras annalkande. Det var sannolikt i denna avsikt som Ratcliffe fordrat Gretas medtagande, emedan han hyste ett stort förtroende till hennes benägenhet att anstränga sina lungor. Hon hade också redan givit dem så många prov på sin larmande pratsjuka, att Sharpitlaw var halvt besluten att hellre skicka henne tillbaka med en av stadstjänarna än föra med sig en person, som var så ytterst olämplig att vara vägvisare vid ett hemligt företag. Det tycktes även som om fria luften, bergens närhet och uppstigandet av månen, vilken, som bekant, skall utöva ett så stort inflytande på sinnessjuka personer, gjorde henne tio gånger mera talträngd än hon dittills visat sig. Att tysta henne med godo tycktes omöjligt; befallningar och böner förmådde lika litet över henne, och hotelser gjorde henne blott mera halsstarrig och alldeles oregerlig.
— Finns det då ingen av er, sade Sharpitlaw, som
216
