MIDLOTHIANS HJÄRTA
hittar vägen till det fördömda stället — Muschats Cairn — utom det där galna, sladdrande våpet?
— Nej, ta mig tusan någon av dem känner det, utom jag själv, utropade Greta. Hur skulle de kunna det, de stackars dumma krukorna? Men jag har suttit på graven från läderlappsflykten till hanegället och pratat många underliga ting med Nicol Muschat och Ailie Muschat, som ligga och sova därunder.
— Fan anfäkta din förryckta hjärna, sade Sharpitlaw. Vill du inte låta folket svara på en fråga?
Medan Ratcliffe för ett ögonblick ledde Gretas uppmärksamhet på något annat, förklarade stadstjänarna, att de visserligen något så när kände till ställets läge, men likväl ej kunde åtaga sig att vid det svaga månskenet vägleda truppen med den noggrannhet, som var erforderlig för att betrygga framgången av deras företag.
— Hur skola vi göra, Ratcliffe? sade Sharpitlaw. Får han se oss, innan vi se honom — och det kommer han säkert att göra, om vi löpa omkring så här på måfå och inte hålla oss på rätta stråten — så går alltsammans i putten, och hellre ville jag förlora hundra pund, både för polisens heder och därför att borgmästaren säger, att hända vad som hända vill, så måste någon hänga för den här Porteousaffären.
— Jag tror, sade Ratcliffe, att vi göra så gott i att försöka på med Greta, och jag skall se, om jag inte kan få henne att hålla sig litet bättre i styr. I alla fall, om han också skulle höra henne gnola på sina gamla visstumpar, så är det därför inte sagt, att han lär veta att det är någon med henne.
— Det är sant, sade Sharpitlaw, och om han tror henne vara ensam, så kan han likaväl komma emot henne, som springa ifrån henne. Framåt således! Vi ha redan förlorat alltför mycken tid; laga bara så, att hon håller sig på rätta vägen.
— Och hur leva Nicol Muschat och hans hustru nu tillsammans? sade Ratcliffe till den vansinniga för att lämpa sig efter hennes galna idéer. De voro tämligen illa
